Hon ville bara inte vara ensam mer.

"Hej vad heter du?" Barnet har vandrat ifrån lekparken, kommit fram till henne där hon sitter på en bänk i solen. Han är så liten, kanske fyra år gammal, brunt murrigt hår och ett stort leende. Inte rädd för någonting. Det värmer i henne och hon ska precis svara när en pappa kommer springandes bakifrån och lyfter upp killen. "Inte springa iväg sådär" pappan nickar ett halvhjärtat ursäkta mot henne men innan hon hinner säga något är de borta igen. Pojkens ansikte värmer hennes minne, och hon ler för sig själv. "Agnes" svarar hon, till ingen alls.

Ibland undrar hon om det hade varit bättre om de aldrig hade träffats. Om hon inte hade haft minnet av honom liggandes bredvid sig i sängen, om hon inte hade haft anden av hans kyss på sin kind, om hon inte hade haft drömmen om livet tillsammans att vakna till varje natt. Det skavde i henne, kan det handlat om en period på två år, ett par procent av hennes liv, inte mer, och ju äldre hon blev, ju längre ifrån i tiden det var, desto starkare visste hon att det var där hon hade velat stanna. Det var inte heller att hon hade kämpat, hade hon gett sitt allt då, kanske hade det varit annorlunda. Men hon hade varit ung. Hon hade haft hela livet framför sig, och han var då bara en i mängden, en av de som passerade utan att stanna upp. Hon visste inte att han skulle bli hennes sista.

Solen värmer hennes ansikte på parkbänken där hon sitter. Koftan hon har över sig är för varm, men det passar inte en dam i hennes ålder att ta av den. Hon ser på klockan. 14:35. Om en timme så skulle hon gå till affären. Idag jobbar hon den där gulliga tjejen i kassan som alltid ser så glad ut när hon kommer. "Hej Agnes" säger hon när hon slår in varorna och brukar vara så tålmodig när mynten krånglar "De har fastnat där nere" brukar Agnes säga och vilset leta med fingrarna i portmonän. Då skrattar oftast tjejen och säger att de säkert vill stanna hos henne. Tisdagar jobbar hon, det vet Agnes, men vissa gånger är det ett nytt ansikte bakom kassan, någon sommarjobbare eller så, och då brukar de sucka om Agnes tar lite extra tid på sig, och de gångerna vill hon nästan inte ens gå till affären. Samtidigt, vad ska hon göra istället?

Hemma sitter hon nära telefonen. Hon vet att den inte ringer särskilt ofta, men hon skulle aldrig förlåta sig om hon hörde den ringa och hon missade att svara. Tvn är igång, men hon har inte orkat byta kanal och nu visar den bara SVT-klockan som räknar ner till nästa program. Varför skulle just jag råka bli en sån som ingen tycker om, tänker hon, där hon sitter bredvid sin tysta telefon. Hon ville bara inte vara ensam mer.