Som helst kvinna
i minnet begravd.

Med skalle kalkad av tid,
med röst av trötta lögner om blid,
ej moder.

Som död kunde hon ligga mycket still.
Reserverad, vänlig och lugn
i det förgångnas kuvande ugn.

Hon föddes att gnuggas på död plats.
Dess ruttna språk försökte lära henne män.

Förvirrande
ensamt
galet sinne
brinna
när springande
nätter
sina döende
tömma.

*

Endast högljudd återvänder min flykt,
älskande klagomål jag nynnade byggt.

Bakom list och lönndoms träd
jag vänder mig för att möta
det mörkt stirrande sjuka,
det som gör spöket glad.
En, till sängs lurande tjuv
med ett barns huvud.

Tittar jag med tårar, blir det tårar.
Tittar jag med ingenting, blir det ingenting.