När jag var liten var det många som la orden i min mun
Som om dom satt på kunskapen ifrån Mimers brunn
Som om dom visste precis vad jag ville få sagt
Ni förstår, jag hade inte samma melodi och takt
Så varje mening blev en långsam balansakt när min hjärna gick på ljud- och ordjakt

Men som alla barn hade jag mycket att berätta
Fast både barn och vuxna tog till det lätta
Och satte orden i min mun istället för att sätta sig ner och lyssna på vad jag hade att berätta

Men ni som faktiskt tog er tid vill jag passa på att tacka
Det måste varit plågsamt att höra mig hacka
I minst en halvminut för att få fram ordet ostmacka
För det var ju det jag ville ha
Inte en kexchokla' eller heldag på spa eller va fan nu det kunde va dom trodde jag ville få fram innan jag gav upp och stanna
Idag gör det detsamma
Men det var aldrig särskilt roligt att stamma

Och det känns idag rätt uppenbart att jag blev rätt lat
Då jag nästan aldrig behövde prata klart
Och ibland blev det rätt tungt att aldrig få prata till punkt
För började jag med b-b-b-b så var gissningsleken igång
Ville jag b-b-b-bada? B-b-b-bajsa? Eller ha en b-b-b-ballong?
Det här kunde hålla på dagen lång

Men visst, ibland så kanske jag drog nytta av mitt så kallade "handikapp"
För det var en del saker jag faktiskt slapp
För när jag pratade så lät det som jag rullade nedför en trapp
Och det var det ju ingen som orkade lyssna på
Så en-ordskommunikation var vägen att gå

Men som ni hör idag är den tiden förbi
Jag minns inte riktigt vad som flög mig i?
Men en dag så fann jag en melodi
Men vid det laget var jag på tok för blyg
Så jag övade i smyg
Satte ihop ord och bildade meningar
Utan några direkta förseningar

Jag knäckte koden
Varför tänkte jag inte bara såhär från start?
För det var helt underbart
Att äntligen få chansen
Att kunna prata klart