Du trycker tycken i form av ord i korta stycken
Medan jag får spader i kaskader utav rader
För klipskt klipper jag klippans branta kant
Och fumligt famlande faller ner för stupets brant
Landar lagomt ledigt i något som känns bekant
I det som verkar vara sant

Märker märkligt nog att inget verkar vara de'
Och jag faller fort'farande
Ner i det som inte finns nå'mer

Fobier byts mot ironier
När jag swishar fort förbi er
Ty tyfoner rör sig snabbare än
De demoner som jag jagat en längre tid
Jag kommer ikapp
Nu är jag snart bredvid

Jag möts av mörker
Förvirrat stirrar jag ut i ingenstans
Jag som nyss fattade att inget fanns?
Men ju mer jag ser
Desto fler saker ser jag som en uppenbarelse
Tillslut ser jag en uppenbar varelse
Lika likt liknar han någon jag brukar se på min tegelvägg
I motigt motljus ser jag siluetten av ett skägg
Han vill visst visa något
Och gör en gest med handen
Jag gör samma sak som för att förstärka banden

Vi tar några djupa andetag
Det tar ett tag
Innan jag fattar
Att han
Är jag!?

Grips av panik!
Vaknar av mitt eget skrik!
Vaket vakar jag över rum och tid
Och ser mig själv ligga tätt bredvid
...