det tänkbara förkroppsligat

fem centimeter ovanför markhöjd

så står du där framför mig

ingenstans är världen vitare än här

och ögon blir inte mer blå

ändå kan jag vidröra våra tankar

se hur de banar väg för morgondagen

låta dem leka tafatt över himlaranden

sträcka på sig och kasta sina reflexer över vardagens lunk

det är där och då som bergen lyfter sin blick

mot guldkanten som omger horisonten,

åser själva skeendet

med den mognad och tyngd som tidens tand har givit dem

och de rodnar nog när de ser

hur vi båda bromsar ögonblicken med våra blotta kroppar

drar tiden med oss i en lutande dans

till igår

där vårsolen fortfarande ler ikapp

med lekande skratt och otvunget stoj som sitt sällskap

och när vi vänder oss om

ser vi hur törnskatan härmar ljudet av

vårens allra första

solregnskyss

© Birgitta Wäppling, 13 april 2017