Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En ny person ramlar in i leran på Gudhjems platå. Regnet är hennes följeslagare. Så också gliringarna. Eftertraktat kött. Hon borde inte vara där. Vad är det här för samhälle som handlar med liv?


Ljus över Nordstjärnans barn; Kapitel 8 Skrattande Tomten

Kalisha hade ilat genom staden med uppdragen huva. Hon lovprisade regnet. Visserligen var det här regnet kallt, men alla förevändningar för att på ett naturligt sätt skymma ansiktet välkomnades med öppna armar. Mörka minnen blixtrade förbi hennes inre öga. Hon skakade på huvudet för att göra sig kvitt dem.
Jag borde inte vara här.
Trots regnet var det fullt liv i staden. Kalisha hade gissat det. Vanligt folk hade inte råd att stanna inomhus bara för att himlen öppnade sig. Det var precis som där hemma. Varför skulle det vara annorlunda här bara för att naturen och en del av människorna såg annorlunda ut? Därför hade hon med inte allt för dåligt samvete låtit himlen öppna sig för att skydda henne. Hennes blick fann ett par stadsvakter som övervakade gatan.
Jag har inget val. Jag måste vara här.
Hon drog ned den blöta huvan. Agerade hatiskt mot det blöta. Men lovsjöng det i tysthet. Tänkte på sitt hem och tronen som väntade henne där.
Hon bet ihop.
Nej! den väntar inte längre. Tyst dumma flicka och vet din plats! I smutsen, ja, det är där du hör hemma för som smuts ser du ut. Tvi!
Hon svalde när andras gliringar rullade in i hågen. Fötterna värkte av kyla. Vätan bet i huden. Måtte hon hitta fram snart. Måtte tipset hon fått stämma.
Tålamod. Stävja de onda tankarna. Resan är snart till ända. För den här gången. Vila några dagar. Planera sedan nästa etapp. Men bli inte hemmastadd, ty då kan det gå som tidigare. Slappna inte av. Inte än. Men inte hetsa upp sig heller.
Fast jag saknar ett mål.
Hon skakade på huvudet åt sig själv. Målet var att överleva. Bida sin tid innan hon visste hur hon skulle göra. Ta sig långt bort. Hon ville att det skulle gå smärtfritt den här gången. In. Låsa in sig några dagar.
Sedan ut.
Det är bäst det. Det finns inte plats för fler gliringar. Det kommer koka över annars. Bränna. Förgöra. Jag skulle inte klara av det. Lugn nu. Jag skulle hellre stå naken i regnet ett dygn. Den smärtan skulle vara fysisk. Jag klarar det mycket bättre. Annars kokar jag över.
Regnet gjorde allt dassgrått. Lakade ur doften av skit från gatorna. Målade husen dunkla och hotfulla. En regnskog utan skogen. Utan grönska. Bara grått. Bara fientligt. Bara fult. Illaluktande. Till och med ljuden av staden skar in i hennes märg. I skogen gick det lättare att gömma sig, något Mahonieträden lämpade sig bäst för. Men här fanns inga mahonier. Bara himajengos som folk bodde i och värnade om med sina liv. Precis som hemma. Fast där fanns inte trähus i flera våningar som här. Där fanns inte enorma stenhus som här. Och framför allt luktade de inte lika illa som här.
Hon hade kanske gått vilse? Försökte undvika att se på en samling personer utanför en gränd. Hon var på rätt gata. Åkedalsgatan. Hon kunde se kyrkans enorma kropp resa sig över till och med de högsta husen på Åkedalsgatan. Två torn i ena änden. Kyrkan belägen på en höjd på en platå i ett annars platt landskap. Med gruppens glåpord kastade som stenar efter sig skyndade hon vidare. Det blev genast många fler människor trots regnet. Fler stadsvakter. Hon halkade fram i sörjan på gatorna. Drog in stanken av träck och upphetsade människor. Människor som applåderade. Kalisha fick syn på en procession av vakter. I täten gick en reslig man i vackra pälsar. Mannen log brett mot alla. Vinkade. Stannade till några gånger för att prata. Regnet verkade inte röra honom i ryggen, men med de dyrbara kläderna kunde hon förstå det. Hur många slavar kunde han ha som givit honom en sådan prakt? Så passerade han. Omgiven av människor och vakter. Kalisha gissade att mannen var en högt uppsatt person. Hon fick en knuff i ryggen så att hon halkade i en hög med dynga och ramlade in i en man.
”Se dig för!” fräste han.
”Jag ber om ursäkt! Någon knuffade mig.”
Mannen gav henne en hård blick. Snäste innan han såg mot den rike igen. Bet ihop käkarna men verkade försöka slappna av. Följde efter den rike. Kalisha försökte se vad som hände. De flesta röra sig efter den rike. Folk knuffa henne hit och dit, men ingen tog sig tiden att be om ursäkt.
”Järl Åkarlfar!” ropade de istället efter den rike. ”Välsigna oss! Rädda oss från ondo! Fördriv alla orenheter!”
Kalisha klev i ännu en hög med träck.
Orenheter? Skall jag anta att de inte menar de här orenheterna? Det här är ju inte klokt…
Hon drog sig in i en gränd innan folk knuffat omkull henne helt. Hon ville inte simma i stadens skit. Då stod hon hellre två dygn naken i regnet.
Ögonen på målet, Nkechi! Ögonen på målet.
Fast, vad är målet?


Regnet fick inte ens trälmarknaden att stänga. Utropsförsäljningen började tidigt. Å andra sidan var trälarna många. Tunga droppar träffade hustaken, oskyddade trälars hjässor och köparnas och säljarnas regnskydd. Hon drog förbi i händelsernas utkant men uppfattade ändå tydligt vad som försiggick på torget. Önskade att hon kunde stänga öronen.
”Den här trälen har mycket fina händer, starka armar, fina tänder. Ja ni hörde rätt, till och med fina tänder. Hon har gått i träldom alldeles nyligen för att återbetala skulder. Det gör hon rätt i tycker jag! Får jag två guldmynt?”
Kvinnan såg ut att vara från staden, vilket förvånade Kalisha. Tog de inte trälar från fjärran länder? Kvinnan kanske hade varit väldigt fattig. Kalisha antog att det var möjligt att det fanns fattiga här också trots att de var infödda. Inte bara utländska tiggare.
”Det är inte klokt”, sade en kvinna till sin vän medan buden trissades upp. ”Ju mindre penningar en har, desto sämre betalt får en.”
”Jo”, sade hennes väninna. ”Som sjukskriven får jag mycket mindre i stöd än om jag hade haft en anställning och blivit sjuk. Hur går det ihop?”
”Något straff för att man föddes i fel familj”, suckade den första kvinnan. ”Annars hade man väl haft råd med den här.” Budgivningen var nu uppe i tio guldmynt. Kalisha häpnade.
”Tänk vad bra det hade varit för affärerna med en träl”, sade den andra, ”men jag får väl sälja mig själv som slav innan dess. Vad de nu skall med en skröplig sjuk kärring till.”
”Om man ändå kunde få tag på en träl att sälja dyrt.”
”Du, som hon där! Kolla på nosumen!”
Kalisha drog med ens vidare när hon fann att båda kvinnor vänt sin uppmärksamhet mot henne. Återigen rop som stenar efter henne, men hon svalde och fokuserade på regnet. Suckade. Hon hade viktigare saker för sig.
”Bry dig inte om nosumen, de är alltid lika själviska”, sade någon av kvinnorna medvetet högt.
De är inte värda det. Gå bara vidare. Du är för mäktig för att bli slav. Hoppas jag åtminstone.
Ett par kvarter senare stannade hon så tvärt att sörjan skvätte om henne. En del hamnade på en tiggare som kurade under en dåligt fuktavvisande kappa i korsningen mellan Paradisgatan och Repslagaregatan. Ett styng av dåligt samvete rev i henne. Varför var världen så orättvis. Tiggarens blick var matt men de obegripliga orden skarpa. Kalisha gissade att de emellertid inte berörde mer än sörjan hon spritt om sig. Hon såg sig oroat om och fiskade upp några mynt som hon stack åt tiggaren. Ljudet i skällan ändrades. Kalisha gissade att tiggaren nu överöste henne med tacksägelser. Hon strök bort smutsen och insåg att sörjan på marken inte längre var träck. Det var lera. Lera för att gatorna inte var stenlagda. Hon vände blicken mot värdshuset Skrattande Tomtens ingång på Repslagaregatan och hastade dit.
Regnet utanför lade skänkrummet i mörker, trots brasan och de tända ljusen. Kalisha anade skepnader vid borden. Ögonen måste vänja sig bara. Hon urskilde dock genast det ödsligaste hörnet. Hon måste sitta ned, ta igen sig. Regnet hade gjort henne utmattad. Magen värkte som den gången hon inte ätit på flera dagar ute på havet. Hon skulle precis styra stegen mot det tomma hörnet för att sjunka ihop och försöka återfå så pass mycket krafter att hon kunde be om vatten och mat, då en lång, smal men ändå bredaxlad blond kvinna nalkades henne. Hon hade höga stövlar och en vit skjorta. Vilket bemötande! Det var inte alltid värdshusvärdar var så tillmötesgående. Kalishas ögon smalnade. Ett och annat av kvinnans steg vinglade, som hade hon tagit ett glas till frukost. Det var ett underligt värdshusvärdsbeteende i en så stor stad som Gudhjem.
Kvinnan såg lärd ut, trots att hon inte satt upp håret den morgonen. Kantigt ansikte, pipa, slips, glasögon. Kalisha hade bara sett glasögon ett par gånger sedan hon kommit till Urdakvard.
”God förmiddag!” sade kvinnan sammanbitet och tog pipan ur munnen. ”Låt mig bjuda på ett glas, gamla vän!” Rösten var mörk och konsonanterna tydliga, men en och annan vokal sluddrig. R:en rullade ibland. Kanske hade kvinnan tagit två glas? Tre? Kalisha stirrade. Kvinnan bet ihop hårt. När Kalisha inget sade, nickade kvinnan obemärkt bakåt och Kalisha lyfte blicken, glad åt att ögonen vant sig vid det dassgrå dunklet. Fick syn på en kantig man som vickade upp och ned på sin stol som, som om han övervägde att gå efter kvinnan. Han stirrade oavbrutet på kvinnans ryggtavla.
”Eller du kanske inte kan allmänna språket?” väste kvinnan. När Kalisha nickade högg kvinnan tag i hennes arm med en finlemmad hand som ändå var stark och lotsade Kalisha mot hörnet hon själv sett ut ögonblicket innan. Kvinnan pekade på hörnet med pipan. Höjde rösten. ”Det är så fint att se dig igen! Låtom oss diskutera affärer nu. Jag är övertygad om att vi har massor att prata om. Vill du ha bön-te?”
Kalisha sade inte ett ord. Vad hade hon hamnat i för fars? Hennes tipsare hade sagt att Skrattande Tomten var rätt plats för den som ville undvika trubbel, men det här var trubbel. Hur skulle det då gå till på andra värdshus i Gudhjem? De satte sig i hörnet. Den kantige mannen stirrade efter dem innan han tungt sjönk ned på ändan och vinkade efter värdshusvärden. Då pustade kvinnan ut.
”Förlåt mig”, sade hon, tystare igen, och sneglade på mannen. ”När de väl bestämt sig duger inte ett nej, trots att man ser ut som en varböld. Pest och pina. Tar du i hand?” Hennes R rullade över tungan. Hon satte pipan i munnen. Sög på den.
”Öh… va?” Kalisha blinkade dumt. Försökte ignorera den värkande magsäcken.
”Ja, tar du i hand?”
”Varför undrar du?”
”Åh, på min hemö tar inte alla folkslag i hand. En ovana jag lagt till mig med. Att fråga först alltså.” Kvinnan ryckte på axlarna. Släppte ut rök. Den lade sig som ett moln runt hennes huvud.
”Nkechi”, sade Kalisha och sträckte fram handen. Kvinnan tog den. Log med läppar knipna om pipan. ”Men jag kallas ofta för Kalisha.”
”Anslående!” svarade kvinnan och tog pipan ur munnen. Hennes tal blev med ens klarare. ”Mitt namn är Sláin Brigid Helare.”
”Och du har kommit till Skrattande Tomten för att köra bort män?” log Kalisha.
”Egentligen inte, men att avhysa manspersoner ingår. Ävís?”
”Vadå?”
”Det är en dryck. Framställs på kornmalt, vatten och jäst, sedan rökt över torv. Lagras på ekfat efter alomnjäsningen. Det ger den dess speciella smak och färg.”
”Torv?” Går det att äta tro?
”Ja alltså förstenad vitmossa som vuxit i lager på laget på mossar.”
”Mossa på mossa?”
”Nej, en mosse. Det är en våtmark.”
”Aha, som ett träsk?”
”Nästan. Jag tingar en flaska till.” Sláin satte pipan i munnen och vinkade till värden.
”Vad menar du med en flaska till?”
”En flaska, en behållare av glas för drycker. Nog vet du väl vad en flaska är åtminstone? Jag vill ha en till och två glas tack!” sade Sláin sammanbitet över pipan till värden som just hade uppenbarat sig.
”Klart jag vet vad en flaska är, men vad menar du med »en till«?”
”Dagen har faktiskt hållit på ett tag allaredan”, strålade helaren och vinglade till på stolen. ”Visserligen är det en överhövan otrevlig dag i vanlig ordning, men det ursäktar ju en om en sitter inomhus istället.”
”Tack men jag tar hellre ett glas vatten”, sade Kalisha till värden och försökte le. ”Och lite frukost, om det fortfarande finns kvar.”
Förbryllad lommade värden iväg. Sláin sände hans ryggtavla en förbluffande hård blick. Kalisha flinade. ”Ännu en nejsägare?”
”Nej, men hans katt är bisarr”, muttrade Sláin och gned sin hand. ”Dessutom antastar han kökspigan när han tror att ingen ser. Värdshusvärden alltså. Men han vet inte att jag ser. Jag ser allt.” Hon hickade till.
Kalisha skrattade. ”Till och med i det tillståndet?”
Sláin nickade.
”Men varför helar du inte? Det är inte helgdag idag. Det är ju några stunder kvar till dess.” Kalisha rynkade ögonbrynen.
”Jag är inte hemma och är därmed oförmögen att hela.” Sláin log snett. ”Enkel räknelära.”
”Just det, din hemö. Vilken är din hemö? Tack!”
Värden satte ned frukosten framför näsan på henne. Varför åt de så mycket syrad mjölk i det här landet? Nåväl. Det fick duga. Hon var tillräckligt hungrig för att kunna äta de mest konstiga kulturella saker just nu. Flingorna med inskeppade torkade frukter kunde kanske göra det hela mer genomlidligt. Sláin teg till dess värden var utom hörhåll. Nkechi passade på att lassa in flera tuggor under tiden. Sláin tog pipan ur munnen och lutade hon sig fram mot Kalisha.
”Sittriska fångöarna.”
”Oj.” Nkechis leende bleknade. ”Har du flytt från ett fängelse eller så? Är du kanske fångöarnas läkare som inte klarade av en usel lön och flydde?”
Helaren kastade bak huvudet och frustade av skratt. När hon såg rätt på Kalisha igen kunde hon se hur tårarna rann ur Sláins ögon. Vilket slöseri på vatten. Å andra sidan kunde Nkechi få himlen att öppna sig för henne.
”Passande att du har frukost.” Sláin blinkade mot Kalisha. Sög på pipan. ”Då kan du inmundiga den medan jag förtäljer.”
”Visst!” Nkechi högg in på brödet.
”För 3 500 år sedan hittade de första människorna till fångöarna”, började Sláin. Det lät högtidligt, speciellt med hennes tydliga konsonanter och rullande R. ”Men det var inte förrän 500 år senare som det midgårdiska imperiet började använda öarna som förvaring av förbrytare. Midgård var ett mäktigt rike, de gjorde lite som de ville, och de hade många fiender som måste ta vägen någonstans. Därför heter mina hemöar Sittriska fångöarna, och ingen bytte namn på dem efter att Midgård fallit. Barbarstammar sprungna ur de midgårdiska fångarnas avkommor kom sedan att härja på öarna. De höll inte sams, men de lyckades ändå sätta sig upp mot de två stormakter som föddes vid Midgårds fall – Norra Midgård och Sörgård.”
Sláin tystnade och Kalisha såg upp från filen och flingorna. Hon hade gissat rätt; de torkade frukterna gjorde det hela mer smakligt. Hon slappnade av när hon fann att helaren bara gjort ett avbrott för att ta en klunk ävís.
”För 700 år sedan satte Garnisonen en utpost på Sittriska fångöarna i ett försök att stävja oroligheterna på öarna.”
”Vad är Garnisonen?”
”Det är ett militärt förbund som försöker upprätthålla ordningen i Mannheim och skydda Mannheim från utomstående hot. Mannheim är själva den del av Urdakvard vi befinner oss i nu. Alla människornas länder äro en del av Mannheim. Garnisonen har utposter över Urdakvard, men deras centrala fästning är Midgård som ligger i mitten av Mannheim. Garnisonen håller sig emellertid borta från Gøhlland ty de minns ännu Svartkrigen, och från Takamland på grund av en fejd. Garnisonen byggde en stor borg ute i vattnet på en av Sittriska fångöarna med bara en bro som åtkomst och en lufthamn för den med vingbest. Det tog femtio år att uppföra borgen. Nu huserar fångöarnas konung där. Av och till under några hundra år lyckades Garnisonen hålla sin utpost. Uppror, terrorbrott och slag har nästan alltid kommit lika rytmiskt som tidvattnet.”
”Varför?” Kalisha hann fråga innan hon svalt brödbiten.
Sláin ryckte på axlarna. ”Motsättningar religioner, klaner, snubbar emellan, ja dylikt, du är säkert underkunnig om det.”
”Jag tror det. Nå. Vad hände sedan?” Kalisha sträckte sig efter vattenglaset.
”För 320 år sedan enade sig folken på Sittriska fångöarna under en fana och drev bort Garnisonen för gott. En konung utropades och intog Garnisonens gamla borg. Döpte om borgen till Nygård. Jag tror det är som ett hån mot Garnisonen som länge försökt nå Midgårds storhet.” Sláin gav upp ett skratt som bolmade rök. ”Många folk slöt sig iallafall till Nygårds konung, trots att de inte var överens om allt. Det fanns utsocknes grupper på småöar som försökte störta konungen och införa sin egen ledare med sin religion utan att röna några framgångar. De konungar som följde på den förste förespråkade emellertid religionsfrihet och öppenhet, vilket trots några dödsfall var ett lyckat koncept för en härjad ögrupp. De lyckades till och med driva bort göstaiterna när de försökte sprida sin religion. Fast nu regerar Harbin Daoine på öarna. Vi får se hur det slutar.” Sláins röst lät med ens frän. Kalisha tyckte det rimmade illa med glasögonen, slipsen och de rullande R:en.
”Ja jag vet inte.” Kalisha ryckte på axlarna. ”Låter som att det går bättre nu iallafall. Som att ni slog ihjäl varandra med fiskekrokar men inte gör det längre. Varför är du här och super skallen av dig?” Nkechi gjorde en åtbörd mot flaskan.
”Jag skall förklara”, suckade helaren och lade pipan åt sidan. ”Jag har ändå inte mycket bättre för mig. Vad som helst för att Nils inte skall komma tillbaka och försöka dra med mig till sitt palats så att hans slavar kan ta hand om mig.”
Kalisha svalde. Stålsatte sig för vad för historia som helst. Hon hade inte heller något bättre för sig. Kanske var det här hennes mål? Att lyssna till en främlings historia innan hon själv drog vidare. Ännu längre hemifrån.




Prosa (Roman) av Ragnarök
Läst 516 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-04-13 20:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ragnarök
Ragnarök