Det värsta är inte att vara oändligt ensam med våra minnen.
Det värsta är inte att aldrig mer i livet få höra din röst.
Det värsta är inte heller att aldrig får se dig öppna dörren och komma hem.
Det gör obeskrivligt, ekande, brännande jävla ont.
Det äter glupskt men långsamt upp mig inifrån.
Ändå är det inte det värsta.
Det värsta är allt som aldrig fick chansen att få bli bra.
Allt som inte fick ett lyckligt slut.
Allt som lämnats åt sitt öde och aldrig i evigheten kommer att få ett lyckligt slut.
Allt jag så innerligt hade hoppats på.
Det är det värsta.
Att hoppets flamma är för evigt slocknad för att aldrig igen få brinna.
Lågan som aldrig igen får hemlighålla dunklet oro.
Det är det värsta.