Jag har fått i uppgift att skriva om sockervadd
Ni vet detta sötsliskiga fluff som fastnar överallt?
När jag var liten minns jag att jag tyckte det var rätt ballt
Jag hade en omättlig fascination
Jag var nästan frälst
Av att det kunde fastna på precis vad som helst
Men hur det bara försvann på tungan
Innan jag livrädd satte mig i slänggungan

Jag var förundrad över denna substans kvalitéer
Dom sålts till mig av kringresande östeuropéer
Hur kunde det komma sig?
Att på ett ställe klibbade det sig helt fast
Och på ett annat försvinna med all hast?
Likt en vetenskapsman och filosof i ett
I skepnad av en femåring med sockersöt ansiktsbehåring
Började jag testa
Och ja, det fastnade på allt
Inte bara det mesta

Det var en kort stund
Jag trodde att det bara var min mun
Att den var speciell

Tills jag såg mig om
Och då såg jag dom
Som också åt på detta söta fluff på pappersstrut
Då kom jag på att det inte alls var som jag trodde förut

Munnen är speciell
Men inte bara min
Och det handlar inte om det som kommer in
Och sen försvinner
Utan om det som kommer ut
I form av synkroniserade ljud som bildar ord
Som bildar meningar
Som bildar kommunikation

Efter denna observation
Så tog jag en tuss sockervadd och la den i munnen
Knackade pappa på benet för att visa att den var borta
Ja, helt försvunnen
I hopp om att han skulle förstå den upptäckt jag just gjort

Att berätta fanns inte på kartan då jag inte pratade så fort
Min iver gjorde ju stamningen bara värre
Och med det, antalet ord per minut allt färre
Men jag tror han förstod
För att tittade på mig
Och log