Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

heroinet




Kerstin var inte ute efter Oves pengar.
Hon var inte ute efter hans medlidande.
Det fanns egentligen ingenting hon kunnat vara ute efter.
Inte ens heroinet som låg på teskeden och plötsligt värmdes upp över lågan.
Lika plötsligt som drogen blev flytande försvann Ove in i ett medvetslöst tillstånd.
Hur kunde Kerstin någonsin vara ute efter någonting hos Ove, när allt hon fick var frånvaro.
En kropp i en soffa, en nål dinglande i armvecket, två luktande katter och lite skräp att städa upp.
Hon lyssnade till de metalliska hjärtklaffarna, de slog fortfarande och det fanns ingen anledning att lyfta telefonen ändå gjorde hon det.
Gunnar sa att han troligtvis har det underbart skönt och att det tar några timmar innan han vaknar.
Oron lugnade sig, det var bara att vänta ut tiden, timmar, nästan en hel dag, faktiskt att det hann skymma.
När han vaknade var curryn nästan klar.
Han åt som en häst och det stod två tända ljus på bordet.
Det var en underbar kväll.
Det pratades mycket, det var varmt emellan dom, det fanns alltid någonting att prata om eller om det inte pratades så gled en behaglig tystnad in.
Kerstin kunde lukta, det räckte med att lukta på hans kudde, ha händerna i hans hår, för att luktsinnet skulle sprida sig till lycka och längtan.
När dom diskat och satt sig vid TVn gled tvivlet upp .
Det var något på nyheterna.
Han blev upprörd och full av åsikter, han tyckte att medicinen vi kastar skulle skickas till Indien, där han själv levt i många år och upplevt den nöd som finns bland folket.
Där fanns en ilska som Kerstin själv aldrig upplevt trots att hon förstod orättvisan i det globala samhället.
Ove försvann i sitt inre, i sina egna erfarenheter och Kerstin såg det i blicken.
Hon ville släta ut och locka fram det mjuka bruna som hon förälskat sig i.
Det som kom och gick, beroende på drogbalansen i blodet.

Ibland var stunderna helt utanför vad Kerstin någonsin upplevt.
Som när en man kom på besök.
En man med pistol i väskan, den bara låg där intill handduken och Kerstin såg den aldrig men Ove berättade.
Eller som när en annan man berättade om sin plan på cykelvägen, det var ett komplicerat rån som Kerstin redan glömt bort.
Mannen ville att Ove skulle gå med på planerna.
Pengar.
Pengar till droger.
Beroendet som blodet kräver, för att kroppen lider.
Kerstin lyssnade en timma, stod och bara stod, för hon älskade att stå intill Ove, tills hon var tvungen att gå.
När hon gick mot tunnelbanan kom tårarna, tankar om att hon skulle strunta i Ove och hans komplicerade och tokiga liv.
Tårar över att hon skulle sörja och sakna, att hon älskade att vara i Oves sällskap.
Hennes förnuft och känslor sökte sig in och ut ur varandra.

När pratet om Indiens problem och andra världsproblem ebbat ut, pratade dom om hästarna, att dom faktiskt ridit på samma ridskola i samma lilla håla långt ut i Svenska bysamhället, att dom varit sex och tretton år gamla, att han var en ypperlig rytt och hon rädd, att hon förblev rädd för stora farliga hästar och han blev ett med hästen.
Allteftersom drogen ebbade ut kom skakningarna.
Svetten.
Han satte sig i duschen, satt där i timmar med vattnet strilande över huvudet och det långa svarta håret.
Hon satt ensam i soffan.
Det var ändå det här som var meningen, att han skulle avgifta sig hemma hos Kerstin.
Det var därför det fanns en bunt videor som skulle räcka för tre dagar.
Heroinet i soffan var det sista.
Dagen efter satt dom och rökte i köksfönstret. Hon gick och handlade och han vinkade från fönstret. När hon kom tillbaka satt han på golvet och tittade igenom hennes CD-skivor och han berömde några av hennes köp, Nick Cave var en av dom.
Som alla andra dagar, masserade hon hans hårbotten, det luktade gott om fingrarna och hon fick vara nära.
Han vände sig om och kysste henne.
Alla hennes drömmar var just där just då, kroppen mindes någonting men det visste aldrig Kerstin.
Han önskade en orgasm men vem vågar älska med en knarkare?

Dagen efter lämnade han lägenheten, dagarna var över och det var meningen att han skulle hem till baracken där tre andra hemlösa män befann sig, där två män bodde för att ge dom fristad.
En barack på 20 kvadratmeter mitt bland hyreshusen.
Det fanns familjer som var rädda att barnen skulle hitta kanyler i buskagen men det kan såklart hända oavsett baracken.
Han åkte först in till stan, plockade blommor till Kerstin vid Rådhuset och blev haffad av polisbilen.

Kerstin hörde inte av Ove på några dagar, hon cyklade mellan hemmet, jobbet och stan och plötsligt ser hon honom ligga i parken. I den röda tröjan hon tycker så mycket om, den han jämt bär.
Så här dålig har hon aldrig sett honom.
Jag har letat efter dig, säger han. Hon känner lyckan, värmen, över att han önskat hennes sällskap. Han vill kyssa henne men hon ser hans blåsor i munnen och pussen blir sval men där.
Han klär på sig den svarta skinnjackan och reser sig upp.
Säger att han är glad att de inte hade sex häromdagen.
Han lovar att gå hem och hon cyklar hem med tankar som att hon önskar att hon bar hans barn.

Ove finns jämt hos Kerstin. I hennes tankar men mest i hennes känslor eller är dom hennes tankar, han finns där i henne och hon kan inte sluta ha honom där.

Några dagar senare tar amfetaminet hand om Oves kropp.
Bakterier sprider sig snabbt till hjärta och lungor och trots behandlingar på infektionskliniken går Oves liv inte att rädda.
Det tar fyra veckor, sedan är Ove borta.








Prosa av kaktusblomma
Läst 435 gånger och applåderad av 17 personer
Publicerad 2017-04-16 04:08



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Tragiskt och tungt men välskrivet.
2017-12-17

  H.C.B VIP
du missade att skiva hur heroin luktar. det stinker socker.
2017-11-09

  smultronbergen VIP
Det är en innerlig historia och du
skriver så jag riktigt nästan är kvinnan
Blir hennes besatthet, innerliga kärlek .
Det är mkt mkt bra skrivet.
2017-04-26

  Elina Vacker
Ett tungt ämne, men ditt språk flyter lätt med skarpa bilder. Relationen skildras ändå på ett hänsynsfullt och kärleksfullt sätt, även om de aldrig kan bli ett par. Realismen i slutet är tyvärr nig det vanliga slutet än att de lyckliga tu får varandra.

Stark text innehållsmässigt. Du har ett telegramformat korthugget språk som i Hemingwaysk anda blri färgstarkt och rappt att läsa och dessutom med skönt spretigt innehåll.

Snyggt helt enkelt

Elina
2017-04-17

  ResenärGenomLivet VIP
Så många tragiska människoöden det finns...men bra beskrivet...
2017-04-17

  Tillbringaren
Helt omöjligt att inte läsa färdigt! Så ofantligt fint du skriver ihop denna historia. Så många till synes enkla men pricksäkra viktiga detaljer som gör så mycket för en levande stämning. Tack för läsning!
2017-04-16

  Peter Olausson VIP
En hemsk historia med så mycket av vardag och kärlek genom eländet. Väl formulerat.
2017-04-16

    ej medlem längre
Tungt. Välskrivet.
2017-04-16
  > Nästa text
< Föregående

kaktusblomma