Smutsiga naglar letar i mörkret. Det är en kliande känsla, platsen där såret suttit och som nu är täckt av en sårskorpa, och hans fingrar söker sig dit när han inte ser, när hans tankar vandrar iväg, när han drömmer.

Han vaknar, solsken skiner in genom rutan, och han vrider sig om för att kolla på klockan. Ett sting av smärta slår upp i armen, det svider till och han drar undan täcket ser att det är fläckar av blod över hela sängen. Klarvaken, förvirrad. Går på toa. Såret på armen blöder, inte ymnigt men pulserande. Han sätter på ett plåster.

Det är lördag, och han har börjat packa upp sina grejer. Eller. Han började packa upp sina grejer förra veckan, men han kom inte längre än till sin minneslåda, den där han sparat sitt småskräp från året som var, sitt festivalband, ett par plektrum, brev han fått. Några kort. Det är en kliande känsla, och av någon anledning så lyfter han upp samma brev som igår, tar in doften. Läser orden på baksidan. Tårarna kommer någonstans där en handstil så mycket finare än hans skrivit till en rad ”Älskar dig förresten din idiot”. Smutsiga fingrar letar i lådan och hittar ett av korten på dom två tillsammans, hon lutandes med huvudet mot hans axel, han skinande glad med någon ful min mot kameran. Det svider till, det gör, fysiskt, ont. Tårarna gör att allt han ser är lite förvrängt, och han tänker att så länge det gör ont så finns hon ändå där, så länge det svider till så har hon ändå inte försvunnit helt. Så länge han inte låter såret läka så kommer de alltid finnas kvar, han och hon.