Lev fort - lev farligt.
Dö evigt ung.
En livets stora rebell.
Men till sist - bara mot sig själv.

Eller...

Lev lågmält och långsamt
kollapsa så sakta
som en skrattrynkig pensionär.
Livets lågmälda rebell.
En livsrebell - mot döden själv.

Bränna ljuset... redan i början.
Eller... uthärda slutet?

Med den milslånga tunneln
igenom mörkret.
Den snabba bilen.
Och ljuset där på slutet.

Nej! För tusan!
Dom båda två...
verkar vara helt katastrofala sätt
att lyckas leva.
Att inte låtsas om.

Att nästan bara överleva?
Leva halvt.
Kanske härda ut.
Eller gå fullständigt under...
redan från början?
Vad är det för ett liv?

Men sen allt det där andra...
det som vi ville mera?
Ännu mera...?

Om jag ska ta och bli
en skrattrynkig James Dean
på min ålders höst.
Mitt livs andra omvända sommar.
Mitt i kölden - igenom regnet -
in i drömmen.

Ett annat liv -
så mer rebelliskt
just då det händer
så nära slutet.

Höstlövsregnet genom kvällen
en soluppgångs-skymning
livets andra målning
över den första.
Skakar fram blad
som gömda jokrar ur någon ärm
trots den livslånga torkan.
Målar fram - ett andra liv
ur detta första.

Just det där lilla...
som jag bara kunde vara
drömma - veta
leva - känna -
max till hälften.
Om ens det.
Ett nästan inget.
Av nästan inget.
Av knappt ens ett.

Att leva baklänges
så nära sitt slut
verkar vara riktigt svårt.
Så många har försökt.

Att lyckas leva mera
ändå lite mera
och inte bara dega ner sig
där mot slutet.

Så förstenat.

Så försent.

Och släpar runt gravstenar på ryggen
redan många årtionden innan?

Eller... köpa värsting-åket
röjar-bilen!
ha en midnattspicknick mitt i vägen
röka cigariller
käka LSD vid 69 somrar
resa jorden runt
eller bara egna staden -
världens alla gömda ställen
se hela universum
i det närmsta och det minsta
fånga stunden - med sin närhet
till det som händer
just precis här.
Den enda plats eller stund
som vi längre lever.

Inte längre fly iväg.
rymma - resa världen runt
från livets närhet.
Kärlek - Härhet.
Inte längre rymma bort -
från den enda platsen
där jag faktiskt är.

Kanske ändå bli
till en James Dean
som är just här:
I stundens egen poesi.

En pensionär -
så evigt ung...
så evigt gammal.

Som är just här.
I livets egen skymningsdikt.

En pensionär.
Så ung och gammal.
Som sitt liv.