Klockan är tjugo i tre fredag eftermiddag, vakten i receptionen på radiohuset ber mig vänta några minuter innan jag ska få träffa Daniel Klaar som ska intervjua mig med anledning av finalen i Huddinge Poetry Slam. Strax därpå dyker Daniel upp och bjuder in mig i studion. En fotograf kommer också och ska ta en bild av mig för P4’s hemsida. Allt är frid och fröjd, jag är glad och nöjd för att mitt arbete med att skapa en poesiscen i Huddinge uppmärksammas på detta sätt.
Jag kommer in och sätter mig i studions röda soffa, får ett glas vatten och småpratar lite med Daniel om hur intervjun ska gå till. Han tycker den dikt jag på begäran tagit med för att läsa kanske är lite för lång, men det ska nog funka. Jag tar plats vid mikrofonen och får en förberedande fråga om vad jag åt till frukost. I sändning spelas musik. Samtidigt kommer en kollega till Daniel in i studion med info om att det hänt någon olycka i city. Uppgifterna är ännu mycket knapphändiga men det sägs att en bil har kört på människor som skadats på Drottninggatan.
Uppgifter börjar därefter strömma in i Daniels lurar och när intervjun ska äga rum kl. 15.15 verkar han till min besvikelse lite ofokuserad. Vi påbörjar intervjun men hinner inte särskilt långt förrän det är dags att bryta för ytterligare info om det som hänt i city. Man har fått tag på ett vittne som berättar om det oerhörda som inträffat. Uppgifterna är ännu förvirrade. Jag får aldrig tillfälle att läsa någon dikt. Daniel ber om ursäkt för detta, jag lämnar studion och påbörjar min vandring mot Karlaplan för att ta tunnelbanan hem. En obehaglig känsla gror i mig men jag har ännu inte fattat vidden av vad som hänt.
På väg till tunnelbanan ringer jag Annika som jag vet är inne i city för att lämna åter ett par felköpta skor. Det visar sig att hon befunnit sig i omedelbar närhet av händelsernas centrum, blivit uppmanad, först av shoppande människor och sedan av vakter att snabbt avlägsna sig från platsen. Hon har dock ännu bara en fragmentarisk och ryktesspridd uppfattning om vad som hänt och är på väg till Slussen genom Gamla Stan för att hoppas kunna ta tunnelbanan därifrån. Jag säger att jag hört att tunnelbanan går men att den inte stannar vid Centralen och Gamla Stan.
När jag kommit ner för den första trappan vid Karlaplans tunnelbanestation ropar högtalarna att stationen ska evakueras och vi uppmanas att ta närmaste uppgång ut på gatan. En gammal dam förstår inte vad som pågår och jag får hjälpa henne att hitta ut. Ute på gatan går jag först fram till busshållplatserna runt torget och kollar om någon buss går åt mitt håll. Jag hittar ingen och börjar i stället gå Styrmansgatan ner mot Strandvägen. Jag har dålig koll på innerstans bussar men chansar på att någonstans efter vägen hitta någon linje som kan hjälpa mig på vägen hem. Vårvädret är vackert och min promenad är angenäm. Jag vandrar via Nybroplan och Blasieholmen mot Kungsträdgården, noterar att det är ovanligt många fotgängare på gatorna. I en port efter vägen står en ung kvinna och gråter. En känsla av overklighet smyger sig på.
På Skeppsbron ringer jag Annika igen. Antalet utryckningsfordon som jag sett och hört redan på Strandvägen har ökat märkbart. Annika ber mig komma till det fik i Götgatsbacken där hon satt sig och jag, som tänkt chansa på att pendeln kan ta mig från Södra station till Älvsjö lyder hennes vädjan.
Strax efter att jag träffat Annika på fiket och beställt kaffe ber en av personalen oss att lämna fiket, de har fått order från Säpo att stänga för dagen. Vi beger oss ut på Götgatan och vandrar mot södra station. Det känns skönt att vara tillsammans, vi håller varann i hand. Jag gör reflektionen att avstånden i stan faktiskt inte är så stora som man tror att de är. På väg till Södra möter vi människor som upplyser om att pendeln inte går. Jag tänker att de kanske ska norrut och att den förhoppningsvis går söderut ändå.
Vid södra station går jag in på Lilla Wien där jag och bandet ska spela på kvällen för att höra mig för om spelningen blir av trots det som hänt. Personalen i baren verkar oförstående och säger att det är Business as usual. Kanske har de ännu inte nåtts av nyheterna om dådet i city. Jag funderar på om jag ska hinna hem och käka middag innan giget. Ännu är det visserligen gott om tid men man vet aldrig.
Eftersom all kollektivtrafik i innerstan verkar stå stilla fortsätter vi att gå Götgatan mot Gullmarsplan där vi hoppas kunna finna en buss som tar oss närmare hemmet i Hagsätra. Framme vid gullmarsplan noterar vi att bussarna faktiskt går men att det dels är så mycket folk som väntar på bussen att vi aldrig skulle kunna ta den första som kommer och dels att bilköerna står stilla och försenar bussarna.
Vi fortsätter vår vandring längs med tunnelbanan, förbi Globen, Enskede Gård och Sockenplan till Svedmyra där jag vet att vi kan ta buss 163 till Älvsjö och därifrån 143-an till Hagsätra. Vi får vänta cirka 20 minuter på bussen. Väl i Älvsjö inser vi att vi måste vänta ganska länge på 143-an och beslutar oss därför för att gå även de sista kilometerna hem. Klockan är strax före sju och vi har tvättstugetid som vi måste ta innan halv åtta om vi ska få behålla den. Jag har tvättstugenyckeln i fickan. Fem minuter i halv är jag hemma och aktiverar vår tvättstugetid så att vi kan tvätta de kläder vi behöver ha med oss på resan till Barcelona om två dagar. När Vi kommer hem har Siri lagat middag och vi sätter oss trötta till bords.
Hur långt har vi egentligen gått idag? Jag från Gärdet och Annika från City ut till Hagsätra med undantag för en liten bussresa som endast marginellt tog oss närmare målet. Efter middagen kollar vi nyheterna på teve och innan jag går och lägger mig kollar jag meddelanden på internet. En av morgondagens tävlande poeter ställer frågan om finalen blir av och jag svarar att jag räknar med det, att det som har hänt inte ska hindra oss från att visa vår kärlek till det och dem vi gillar. Vi går sen trötta och lägger oss . Jag vaknar ett par timmar senare med kramp i vänster stortå.