Dagen är vaken, men livet som vi känner det är fortfarande bara några sekunder gammalt.  Det kryllar ibland bladen. Det knastrar ifrån trädens knoppar. Djupt inunder hörs klickspråkets rötter.  

Vi slår upp ögonen när den stora stenen möter kraniet. Efteråt så ekar en elektrisk urladdning kvar i tinningen. Vi sliter av oss täckena. Vi sparkar dem över sängen.  Vi rätar på oss, sträcker på ryggen. Och avslutningsvis; en kopp svart kaffe för klarsyntheten.

Här på förstukvisten är övergång så väldigt nära. En passage till växtligheten och med alla dessa vadställen. 

Rådjuren som står still bara någon meter ifrån huset. Snöskyffeln som ligger där slängd. Och cykeln står kvar borta invid knuten. Här tränger utslagna stjärnor ut. Den våta marken rör sig och där hänger månen, fortfarande kvar bakom en fönsterfilm.

För över hundratusen år sedan levde människorna vid den sydafrikanska kusten. De steg upp genom grottornas munnar. De såg och de hörde. Och kanske var det så det hela började.  Hur de började prata; och förstå. Och så småningom befolkade de hela jorden.