Här på terrassen var kaffe och kanelbullar våran råvara i en fika industri där parfym doftade vaniljstänger från våra bordsgrannar. Cigarretterna och kaffekopparnas rök yrde i den milda luften från alla bord och värmen från muggarna bolmade ut liknade små kyltorn på kärnkraftverk. Alla på utekaféet bar T-shirts och värmde sig i fleecefiltar för nu planerade ingen lägre temperatur. Jag tittade upp mot himlen och där såg jag något jag minns. Glassmolnet som log mot mig förut när jag var barn. Där var det på himlen! Vilken Lycka! Mina tänder var våta. De måste ha varit lika glansiga som dina. Jag tror de gnistrade lika mycket också, trots att jag inte blekt dem. Vi log tillbaka mot glassmolnet och visade våra tänder mot himlen. Om det sken lite mer kunde ovanligt ljusfenomen uppstått. Det var Cumulusmoln i upplösning på väg att bli smält glass. Vi nickade och sa på samma gång: -"Det här är livet". Vårat skratt fick resten av fika industrin att tystna. Det var bara ett litet avbrott i ruljansen för sen tittade alla upp. Det här var livet.