Tiden har inte riktigt samma färg hemma hos henne. Den är inte alls som min tid. Jag tycker mer om hennes. Vi ser på taket och låtsas att det är stjärnhimlen. Hon kan låtsas, fast hon är vuxen.
- Dina händer är kalla säger jag.
- Dina med, säger hon.
- Det är den här världens fel, säger jag.
Vi ligger tätt intill varandra. Och den här gången är det inte flykt i hennes rörelser. Det är först nu jag märker att hon tagit av sig glasögonen. Det har jag med. Vi behöver inga sådana. Vi ser stjärnorna med våra hjärtan.
Hon drar mig närmare. Vi ligger så. Nära. Som sovande änglabarn. Hon är så vacker. Vi är själssystrar. Det är här jag vill vara resten av min evighet.