Tallen brusar unde löven som lagt sig till

vila. 

Borta är livet. 

Över åkrarna flyger saktmodet och där andas 

vårens knoppar allt tystare. 

Jag är din herre. 

 varelserna söker sig till varandra. Väntan efter förklaringarna 

till lydnad i nerverna hos rötterna ,

 i syrets porer över landskapet det svenska. Moder jord så

sprakande och nära. Jag väntar. Varje dag. 

Din. Enbart.  

Hennes klänning, den vita med de små gula blommorna. Den med

din doft nu upptagen av tiden. 

Vad finns kvar av mig- oss. Av tidens brutna löften invid älven. 

Din hand som stryker håret milt, min barndoms ljus

Jag dansar med dig än så nära 

Är du livet, döden. har du tagit klänningen och lagt spår av kön 

av svett i jorden. 

är jag ett offer och en gåva.