Koltrastens sång kretsar
blind i dimman och en trana
stiger in i den med bestämda steg.
Den här dimman har inte slagit fast
vad den vill bli. Nu låter den
lungorna uppfyllas av vit fukt
rullar med tungan över vägen
ner i diket och hälsar
på de slutna vitsipporna. Kvarglömda
ordspråk ligger som fotspår vid rötterna.
Dimman: ett oformligt segel. 

Jag hör hur livet letar i väskorna på ovanvåningen
fylld av sju sovande sjömän.
Det knakar i golvbrädorna. Jag väntar
vaken och hör stegen
sakta in och börja om,
sakta in och börja om.
Många kartor kastas över bord.
Några har missat båten.
Någon drömmer dimma.
Och alla går på grund
med båten kvar i huvudet.
Det sker så mycket som bara ses
av den som är tyst.
De åtta hästarnas måne går ner. 

Mellan varje sekund
rör sig en oändligt vit tid tomhänt.
När jag väl öppnar ögonen igen
ser jag att grönt spränger trädet.