Marguerite menade att eftersom att hon skrev böcker, så kunde
hon inte tala om böcker med sin älskare. Män står inte ut med
kvinnor som skriver, det är alltför plågsamt för dem. Är det
verkligen en plåga för männen att kvinnan skriver? Står han inte ut
med en kvinna som skriver ned det innersta hon känner, det
ytligaste, det mest provokativa, det mest fantasibaserade som
någonsin kan skriva?

Vad mannen är rädd för gällande kvinnan som skriver rör frågan
om orden. Mannen har setts som förnuftet som logiken, kvinnan
som det passiva objektet utan förstånd eller logik, enbart känsla
och låst till sin kropp. Hon har inte varit något utan mannen,
mannen är könet – kvinnan är enbart vad som gör mannen till ett
kön. Han är subjektet, hon är objektet. Vad mannen är rädd för är
att han ska bli ett objekt, eller värre att kvinnan blir ett subjekt likt
mannen. Vart ska mannen då gömma sig? Vart ska han finna sin
plats, om hans givna plats i kvinnan inte längre finns? Kvinnan
frigör sig från mannen, blir ett subjekt en egen identitet och ett
eget kön.

Vad som gör mannen mer rädd för kvinnan som skriver än talar,
beror på att skriva är också inte att tala. Marguerite, du hade så
rätt. Att skriva är att tiga, det är att skrika utan ljud – detta är
skrämmande för mannen då det som talas utan ljud kan passera
genom ett flöde som han inte ser, det passerar hans hörsel, och det
kan även passera hans syn om han inte ser det, kommer över
materialet. Skadan kan bli stor, det skrivna materialet sprids över
världen och skapar ett kaos som han inte kan hantera, det är alltför
plågsamt för honom. Han landar i en identitetskris, vem är han om
kvinnan inte är till för honom? Om kvinnan inte är hans
underordnade?