Jag var där idag.
Jag följde gatan och sökte efter tecknen,
känslan av rädsla,
tätheten,
folkströmmen.

Men när jag kom fram fanns inget att finna.

En masonitplatta var uppsatt som ersättning.

Människors kärlek fanns att beskåda,
på bjärta post-it-lappar, fladdrandes i vinden.

PA

Public Affection.

Display of PA.

Att öppet visa sin kärlek, för alla att beskåda.

Jag vet inte vad jag väntat mig att finna.

Blod?

Trasiga hus?

Omkullvälta föremål?

Så naivt.

Så makabert.

Vad skulle jag få ut av det?

Om jag inte vågade ta mig dit dagarna efter. Varför kändes det viktigt nu?

Jag kanske ville känna mig delaktig? Kanske ville se att det var verkligt? Att det faktiskt hänt?

Men det gjorde det, och det var verkligt, och jag var delaktig.

Men inte i att offentligt uttrycka mina känslor.