Som nybliven pensionär började jag beta av göromålens långa kölista.
Tiden kommer äntligen att räcka till. Det får ta den tid det tar.

En sedan länge närd dröm om att syssla med en mer handgriplig hobby - än läs och skriv - hade föranlett en rad inköp av små maskiner och verktyg. Nu möblerades om och sorterades, förflyttades. En plats att (under)verka på iordningställdes.
Sedan följde en tids funderingar över hur platsen bäst kunde nyttjas för ett projekt.

Ett litet bord med hylla hade länge stått på balkongen och mått dåligt.
Färgen hade flagnat, metallstativ och ben hade angripits av rost.
Medan snön ännu yrde och kölden knäppte en på näsan, togs bordet in i den goa lägenhetsvärmen. Dess plågor skulle finna lindring.
Det fick stå till påseende och planering ett tag. Projektet krävde viss undersökande läsning.
Men, så fort snön slutade yra och temperaturen steg; pang på!

Värmepistolen kom raskt till användning och brandlarmet fick sig en välbehövlig testning.
Bland färgburkarna stod en burk en vit akrylfärg. Visserligen en färg jag använder till mina (o)konstnärliga alster, men man tager vad man haver ... Akryl är ju en sorts plast, eller? Och plast tål uteliv.
Någon lämplig pensel hittades inte, men man tager ...

Sedan bordet väl fått sig en första strykning och såg konstigt ut, satte ett ihärdigt googlande igång. Och döm inte om mina förvåning när färgen sades vara helt fel. Döm istället om mina skamkänslor.
Men jag är ju pensionär! sade jag mig.
Min tid räcker till. Det får ta den tid det tar.

Efter många våndor, läsning och diskussioner, inköp och arbete, står bordet sedan en tid på balkongen. Med nya skivor. Vitt, vackert och rostfritt.
Och jag har fått smak för min mer handgripliga hobby.