Det var en lördag i maj. Du hade precis kommit hem från Norge. När jag kom hem från jobbet lagade du min favoriträtt i en alldeles för gammal ugn. Jag satt i soffan och älskade att lyssna på när du stod i köket. Mest för att du sjöng ibland och för att du kom in till mig för att ge mig en kyss. Din mobil låg bredvid mig. Den lyste upp och det var då jag såg det.

”Jag önskar du var här.” Det var inte ens från mig.

Det tog slut mellan oss den dagen.

Jag låg i sängen med ett brustet hjärta och du åkte tillbaka till Norge. För att någon annan önskade att du var där. Men jag önskade att du var här, hos mig. Med mig. Jag låg i sängen en vecka och kunde inte andas. Jag hade ont i hjärtat. Jag vet ju att allt sitter i huvudet, men visst känns det som att det är hjärtat som går sönder?

Hela sommaren bestod av alldeles för lite mat men alldeles för mycket vin på en tom stackars mage. Jag rökte för många cigaretter och gick på konstiga tinderdejter. Ibland hånglade jag med någon som var olik dig på en klubb någonstans. Jag sprang alldeles för ofta barfota hem från en efterfest klockan 05.00 på morgonen.

Jag hade inte dig längre. Jag brydde mig inte om jag skulle få glasbitar i fötterna.