Hon lämnade det gula, tulpanernas rum.

Befrielse.

Försökte förstå och förstod 

en sak. Galenskapen.  låtsades inte om

hans behov av kaos- det inte trycket. Fick honom att fortsätta,

som ett hjul som måste snurra. 

Mitt i två harungar. Hennes vuxna 

bror den ena, den skadade. idag och då. 

Ibland tror hon att det friska tagit över. Då vill

hon vara något annat. Finns så mycket roller hon lämnat 

bort. Landskap i sol. Han är förstås nöjd över att alternativet 

sved. Kostade. Det andra otänkbart. 

Det här är inte poesi. Just nu är inte något poesi- är landet

bortom- kanske strax intill.

hon hade försökt i åratal. Försökt få honom att förstå. 

Han var gammal nu och ville även bli sedd så. 

deras kontrakt. Hon kände med honom som alltid 

när hon tröstat honom. Han som aldrig grät - nu i tårar för att

även jag nu inte klarat psyket. Som slängde sig runt

hans hals i förtvivlade försäkrelser om att hon nog allt

skulle ordna upp det. I givakt. Med fötterna ihop. Annars

brister gubbfan. 

Denna djävul som delar ut nålstick. Som om han vet att hålrummet 

längst in har ett oläkt ärr. Ärret hans skapelse. Hans makt. 

det finns vägar och hon har drömt dem ett tag. Dessa vägar har 

han spärrat av. De andra får hon hitta. I ljuset som träffar stolens

dyna finns dem, i hjärnan som sprider lugnet mitt i det svarta. 

Hon är en livstidsfånge som hittat syrets metod

När varbildningen lagt sig stank enbart sorgen. Den luktar sött men

friskt. Den har en vindpust i sig. Rör sig i cirklar. 

Den som varit ägd kan förstå mig. Lukten av frihet. Ett vitt blankt

papper som enbart jag får fylla. Mitt språk, mina fingrars tryck 

över obruten mark.