Jag har ett stort fönster ut mot världen, där jag ostörd kan blicka ut. Där jag ser grannen fara till jobbet. Där jag ser skolbussen släppa av barnen. Där jag ser gångarna på väg mot skogsslingan för att förbränna frukosten. Där eleka tanten går förbi (måste hon dra så förbannat i kopplet...idiot).

Nu kommer den vita forden igen...snabbt som attan. Försenad igen (jo kl är fem i) Och där kommer mannen med hatten. Han tittar alltid ner i marken när han går. Och med händerna knäppta bakom ryggen. Undras vad han är så försjunken i jämt. Han kanske gångmediterar eller nått sånt. För lite kärlek… för mycket. Kanske ingen alls. Olycklig i sitt äktenskap, eller ensamhet. Eller både och.

Jaha... fotboll på planen för eleverna. Skitkul verkar dom tänka (inte). Två stycken smiter och går och tjuvblossar istället. Det brukar dom göra. Ja, jag tyckte inte heller om bollsporter så jag säger inget.

Jag har ett stort fönster ut mot världen. Och bakom glaset är jag trygg. Jag öppnar det ibland och andas in en blandning av avgaser och nyklippt gräs. Nu på våren luktar det kol och tändvätska också. Vet inte om det är en god doft eller inte. Korv är ju gott iallafall...ibland. Kanske borde äta lite. Vet inte om jag är hungrig. Kanske om jag lägger mej en stund så blir jag det sen.

Måste  ställa kl på tio bara så jag kan se om Hon med det konstiga Håret går förbi. Hon tittar alltid upp mot mej. Då blir jag lite generad och gömmer mej. Men det är trevligt att hon ser mig...att bli sedd. Och då kan jag nog äta lite sen. Om Hon med det konstiga Håret går förbi...kl tio.