Klockan var ungefär fem

När jag hade funnit mig hem

Bara för att öppna en ask

Och rask som jag var

Så hann jag inte mer än att leta upp

Mig själv innan jag rasade

Angående asken så sprang jag på en gammal kompis i tunneln

Jag dömde

Så dumt

Om än roligt, så dumt

Så i asken fann jag iallfall bitarna

Bitarna som kunde vara

Och som högst möjligt skulle kunna bli 

De som föll på platsen för mitt uppvaknande

Men inte riktigt så enkelt skulle det bli

Inte heller skulle min amnesi räta ut alla kringelkrokiga, hattentattiga situationer

Och vad hade jag då fått för det tillbaks?

Ett sargat sinne inuti en kollapsad kropp

Var det första som sprang till tanken

Men jag såg ju inte

Att Asken

Det var jag