Hur har du det i ljuset du
där solen läcker fram?
De moln som täcker huset nu
bär alla sorgers namn.

Fast lamporna är tända snart
är inre rummet släckt.
Trots allting som har slumrat klart
är inget ändå väckt.

Hur säger man det ordet då
som gör allting annat svårt?
Finns det något sätt att få
behålla tag om vårt?

Den känsla som vi fattat som
en sanning i vår famn,
och lyckan som vi skrattat om
har fått ett annat namn

Är himlen blott ett minnets tår
som fallit i en ask?
Kan själens lag och mänskoår
summeras så pladask?

Du föll en natt i dvala ner,
vi fanns där för varann;
vi började att tala mer
den dagen du försvann.

Om färden fram i färdlös takt.
Om dagarna de få.
Om ensamhet, en färglös makt.
Om sorgen som är blå.

Om mänsklighetens öde åt
ett gåtfullhetens land.
Om flödet kring vår segelbåt
i hjärtats Köpenhamn.

Om tillvaron i ting omkring.
--Jag började förstå
att ett plus ett är ingenting
och inte längre två.

Finns toner kvar i Dödens rum
där känslor nötts och blötts?
Känns frågan efterbliven, dum;
om ingen hade fötts?

Har Döden någon vilja alls?
Har tiden någon tand?
Är Livets dans vår enda chans
att hålla någons hand?