Jag satt och skrev på en dikt en gång.

Det var höst. Himlen bjöd på långsamt fallande vattendroppar.
Mina tankar yrade omkring i sökandet efter något att skriva.

Plötsligt släcktes ljuset utanför.
Jag ryckte till.
Strömmen hade gått runt hela området.

Redan innan jag hann resa mig upp från stolen infann sig en känsla av glädje och förväntan.
Jag gick ut på balkongen och lutade mig över räcket för att kunna se åt så många håll som möjligt.
Likaså gjorde grannen.

Någon vinklade upp sina annars veckovis nedvinklade persienner samtidigt som en dam med hund stannade till.
Tystnad.

Ljuset tändes ganska snabbt och alla gick in igen.
Persiennerna vinklades tillbaka.
Hunden gick iväg med damen.

Jag reflekterade lite kort om det hela efter att jag satt mig mig till ro igen. Det var gemenskapen och känslan av samhörighet som kickade igång glädjen i mig.
Inte bara att det hände något.

Undermedvetet visste jag nog redan innan jag hunnit lämna stolen att det skulle bli ett möte.
Om än ett kort sådant.

Det låg i luften.