Det var på Azorerna och det var någon gång på nittiotalet. Min man och jag hade hört av några släktingar att det var fint på dessa öar och så gjorde vi en resa dit. Och visst var det fint. Grönskande vulkansluttningar och mängder av blommor, ja vi kände oss omedelbart hemma. Vi hade en guidebok med oss och tog oss runt på huvudön enligt anvisningarna. Ja, vi kände från första början att det här skulle bli en av våra bättre resor.
I dag är det valborgsmässoafton, en skön vårdag. Gulsippor och gullvivor blommar i min trädgård för att inte tala om alla vitsippor. Fåglarna sjunger och ”mina ärlor” har äntligen kommit efter en oroande försening. I stugan bredvid sover en dotter med familj som kommit på besök för att fira våren. Och jag sitter vid datorn och tänker på ett par hundar på Azorerna. Kanske var de ovanligt kloka. Eller är det kanske så som alla vi hundmänniskor vet, våra hundar är smarta problemlösare.
På Azorerna finns mycken vulkanisk verksamhet och en dag bestämde vi oss för att göra en utflykt till Furnaområdet. Vi hade hittat en vandringsled i vår guidebok, så vi tog oss till platsen där leden började och vi hade inte gått många meter då vi såg en liten gård på vänster sida. Ja, att den låg till vänster känns mycket viktigt, det är som om vissa detaljer tränger sig fram i våra minnen. Och från den gården kom två hundar utrusande. Jag minns att det var typiska blandrashundar och jag minns särskilt att den ena hunden hade en dinglande tass men ändå rörde sig helt obehindrat. Hundarna hälsade inte på oss, började däremot spatsera framför oss och vände sig regelbundet om för att se till att vi kom med.
Vi hade väl gått cirka en kilometer då vi helt plötsligt upptäckte en liten sidoväg och den vägen valde hundarna. Min man och jag tänkte att de väl hade ett annat ärende men vi var övertygade om att vi skulle fortsätta på vägen vi gick. Men då blev hundarna helt plötsligt väldigt upprörda. De stod några meter in på den lilla sidovägen och skällde smått hysteriskt. Först trodde vi att hundarna blivit galna men sen förstod vi. De ville att vi skulle följa dem för de var ju hundguider och kunde sina vägar. Min man och jag dividerade lite, läste noga vägbeskrivningen i guideboken och inte blev vi klokare av det. Så vi bestämde oss för att följa hundarna som genast blev lugna och fortsatte att leda oss och snart var vi framme vid området där det rök ur marken. Vi var ju hundägare, vi borde ha förstått att vid en diskussion mellan människor och hundar om leder så har hundar ibland en större kunskap, fråga mej inte hur. Vår springerspaniel Belinda hade i alla fall lett mej rätt när jag gått vilse i en okänd skog.
Vi studerade området och konstaterade att vi sett något liknande på Island där vi varit några gånger för att besöka släkten. Hundarna låg vid sidan och sov, djupt som det verkade , och vi tog fram våra smörgåsar. Och då satt två vakna hundar framför oss och budskapet var tydligt.
– Hit med lönen!
Och vi höll med dem. De var två yrkeshundar, självklart hade de rätt till lön. Men ack, vi var så hungriga, min man och jag, så vi delade matsäcken med dem, men vi önskade verkligen att vi hade haft mera mat med oss. Vi blev inte helt mätta och det blev väl inte hundarna heller. De såg ut som om det väl var ok men lite snåla var väl de där konstiga människorna. Men, ”such is life”, alla människor är inte lika. När vi reste oss för att gå vägen tillbaka så reste sig naturligtvis också hundarna och intog sin ledarposition. Och den här gången tog de en annan väg. Nu hade ju vi förstått att hundarna var professionella så vi följde dem genast. Lite grand som Rut i bibeln.”Dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna.” Och hundarna ledde oss tryggt och säkert in i samhället. Min man och jag gick och pratade om att om vi bara hittade en affär skulle vi köpa något gott till dem, de förtjänade verkligen sin dricks.
Så kom vi in på en gata som verkade var en huvudgata och kände plötsligt igen oss. Då vänder hundarna sig om som för att kontrollera att vi var på den rätta vägen och sen försvinner de. De är bara borta och vi känner oss lite snopna. Vi skulle ju ha gett dem lite mer, det hade de verkligen förtjänat.
Många år har gått sedan min man och jag var på Azorerna. Hundarna är naturligtvis borta sedan många år och ändå. Upplevelsen på Azorerna är ett av de goda minnen som är så gott för en gammal människa att tänka på. En skatt i skattkistan.