Jag har nu lagt
på jorden livets grund.
Sakta tynar livet bort
som synes blev det kort,
liksom en bro över ett sund
detta har jag alltid sagt.

Att stormen träden skaka
hör blixten med sin knall
barnet sover lugnt vid moderns bröst
om jag ändå fann en punkt av tröst
att komma närmre när jag är kall
innan febern kommer tillbaka.

Ty det kommer onekligen ett slut
när livets sand i timglaset runnit ut,
då jag vet att min kärlek varit besvärlig
avig, mörk, sjuk och oärlig.