och hon vet inte varför morgonen stannar

men ett vet hon

hon återvänder alltid till stranden

där vågorna sköljer tidens rum från tankar

där de en gång dansade quickstep med nakna fötter mot snäcksand

där tyngden av deras kroppar fick skapa sina egna nymodiga mönster längs slätspolad sandpannå

och rörelserna tilläts att teckna sin egen kroki i tandem,

slog fram strecken i tvära kast mot underlaget

lät sirliga vindlingar få uttryckas

i sprittande åtbörder

det är lä nu i bergsskrevan

en liten bit bort rör sig kvanne och strandkål i vinden

deras hud hämtar sin värme från solstekta klippor och från

          den återkommande rörelsen

inte ens segelbåtarna lite längre bort

förmår hamna i bildens okular

de har slutit sina ögon

i vördnad

för stundens närvaro

© Birgitta Wäppling, 1 maj 2017