Du sa att du var det, du kallade mig det
Men när saker väl gällde, då var det du som smet

Du lovade massor, och jag trodde allt
Men inga löften höll du, sen vände du helt kallt

Hoppet stannar länge. Längre än det bör
Men om den lågan slocknar, då känns det som man dör

Den enda som fick veta, min stora hemlighet
Det var du, min bästa vän, trots att jag nu vet

Att allt till dig jag säger, och allt jag trott var gömt
Är framme och i ljuset, av alla blir bedömt

Hur skall jag nu då lita, på någon än en gång
Jo hoppet ger mig styrka, att ta ännu ett till språng