Nu evighet väntar och vägen är slut
och sagan är över och all
din andning har tystnat, ditt ljus brunnit ut
och handen i min ligger kall.
Ty väntat och lugnt, fast abrupt nästan snopet,
så var den förbrukad din utmätta tid
och jordfästning stundar, ett eko från dopet,
sen vila i frid.

En droppe som faller från kvist av oliv
mot marken i doftande lund
befruktar en tanke att allt som är liv
är rusande färd ner mot grund.
En fåfängans droppe den korta sekunden
då solljuset sken mot dess ytspännings skikt
men blänket från droppen finns efter den stunden
blott nämnt i en dikt.

Den droppen är numera del av ett hav
den nått via nedsmutsad brunn
en enda poet minns nu anblicken av
hur droppen fick blänka en stund.
Av jord är du kommen och jord blir du åter
ett skeendes gång liksom droppar blir sjö
och tårdroppar bränner när barnbarnen gråter
och viskar adjö.

Vår sorg är en del av ett livets paket
förseglat vid födsel och dop
men nu åter öppnat i innerlighet
av oss som har samlats ihop.
I tacksamhet ska vi försonas och minnas
ditt ansiktes ljus och din nyfikna själ
och glädja oss åt att just du kunde finnas,
och önska farväl.