Det var en gång en individ som skulle. Den personen gick ut i skogen. Det var sommar och barren täckte marken som en mer eller mindre matta. Du vet, i just den där som gläntan, bara en femtio meter in mellan gran och fur. Där stod det en stor och pampig tall. På marken stod ett stort kärl och det stod där för att var nödig man skulle veta var att sikta om han skulle få behov av att ta vägen in i gläntan. I alla fall var det här strax efter frukost. Du var nästan vaken också, då du fick syn på den här mannen, som verkade just klar med sina ärenden där och som nu dröjde sig kvar något. Där var det strålar av sol, vilka sken ner genom grenar, tyngda av det som fanns av träd i skogen. Mannen verkade lyssna till fågelkvitter, som var nästan den enda av ljud som hördes där. Då och då prasslade det i buskarna, precis som om ni inte precis var ensamma där. Du stod som fastfrusen med båda fötterna på marken, tyst och avvaktande. Mannen verkade inte ha märkt av att du var där. Efter en god stund gick han sin väg, tillbaka till huset förmodligen. Själv visste du precis hur han sett ut, varit klädd och hans sätt att som utan brådska ha avlägsnat sig därifrån. Du gick vidare in i skogen sedan du väl brutit dig loss med någon liten ansträngning. Du rös först till en smula och blev sedan dig själv igen. Så där som du vet om att du gjort förut då du känt dig lätt obekväm med att verka bryta in i någon annans hemliga tisdag morgon. Känsla av att vara själv med tankar och upplevelser och du inte velat störa. Även du blev tagen av att vistas där. Men känslan av att vara helt ledig och som avslappnad och fri, hade störts något och din inre frid ville inte riktigt infrias. Du gick din promenad, fick upplevelsen av kvitter och ljus, något friskt och full av att som kunna andas djupt också. Men det blev en förkortad stund och du vände själv åter efter kanske en nästan full timme även. Du gick till ditt rum och lade dig på sängen för en stunds avkoppling med en god bok. Bara några timmar senare, då du tyckt dig som vakna ur en lätt slummer, hördes gonggongen slå ett, två, tre, fyra, fem. Och efter bara ett par sekunder hördes två slag, de markerade att det var dags för lunch. Eller middag, som det kunde ha fått heta förr i tiden. Då var det som nu är middag, kvällsmat. Du gick med dröjande steg ur ditt rum, stängde dörren bakom dig och såg till att du hade nyckeln med dig, i en sedd om halsen. Det var en smal sak att ta sig till matsalen. Du steg bara ut ur sovsalsdelen, över gräset och sedan gruset och så var där en dörr av glas mellan dig och den stora salen. Det fanns olika rätter med varmt och kallskuret på en skönt uppdukad buffé och du ställde dig tålmodigt i kön, tagande din något uppvärmda tallrik, som var den tagen direkt ur disken. Du överhörde ett samtal mellan tvenne män. Hur den ene haft ett samtal med en kvinna som gått vägen vid sjön. Du vet, det är som en stig där snarare än en gott framkomlig väg. I alla fall medan hon gick där strax efter frukost hade hon mött en man på väg åt motsatt håll, utan att stanna och prata en stund. Han verkade ha bråttom också, men han var klädd så och så, såg ut just så och med en steglängd som. Men du hade redan som försjunkit i egna tankar medan du åt gröten och drack av det ännu något heta i en som uppvärmd kopp. Samtalet tog dock din uppmärksamhet när du drog dig till minnes mannen i skogen. Hade han inte varit klädd, sett ut och gått ungefär så. Med en lätt haltande gång, precis bara knappt urskiljbar i sättet att röra sig på. En smula förstulet såg du dig omkring. Men ingenstans i hopen av stundtals pratande människor stod just han att upptäcka. Du skulle nu ha velat som gå tillbaka i tiden och hört på bättre när upplevelsen återberättades. Men du var redan sen och dagens utflykt med buss stod för dörren. Dock, medan du satt där och en smula lyssnade på den malande rösten från guiden om vad som hänt mera förr i bygden, råkade du överföra spridda delar av ett samtal mellan man och kvinna precis framför dig. Kontentan av det hörda var att kvinnan som talade med sin väl make, hade att berätta om slumpen som fick henne att gå genom skogen på frukosten. Och där nästan stöta samman med en man som sökte dölja sina göranden där medan hon passerade. Han hade uträttat naturbehov förstås och det så lugnt som bara den. Hon mötte honom i och för sig inte särskilt nära. Men just när han rättat till sin klädsel och vände sig om för att gå, deras blickar ägde några futtiga sekunders möte. Rent flyktigt bara, som blygt och en smula ursäktande sig. Bara utan att yttra något alls. Du blev förstås en smula häpen. Ensam du först trodde du var i skogen, så tidigt som du tyckte det var även. Möjligt att han bodde där i dess närhet och mera permanent i ort och ställe, medan du blott var på besök. Var han överallt samtidigt? Hur gick det till? Kanske att du bara skulle glömma det som konstigt väl val var och bara ägna dig åt ditt. Flera gånger under din underbara bortovaro hemifrån, hörde du sedan brottstycken av samtal som tydde på att den mannen var som uppdelad i två, sedan fyra eller åtta. Han sågs till närmast överallt och av många samtidigt. Än var han här och än där. Såväl i staden som på bygden, i skogen och vid sjön och det var som om ditt huvud ville sprängas i bitar av all denna vetskap. Sedan förbarmade sig någon över dig och telefonen sjöng din lovsång i öronen. Du vaknade som dränkt eller i vilket fall badandes i svett och ändå hade sommaren knappt väl börjat?