I sorlets mitt spatserar jag runt på molnet som lyft mig en bit ovanför
nackar o hjässor. Brödtexter från många munnar slåss om de öron som böjer sig framåt.
I denna stund avgörs slaget om de attraktiva.
Tråkighet har sminkats bort och
ingen hör de hjärtan som hamrar i allas bröst .
Flykten flämtar i ögon...
Önskan ber en förväntans bön
Jag har flackat färdigt och inväntar camparins effekt.
Här vill ingen veta hur många barn som dog i Bosnien eller vad som krävs av oss för att stoppa nästa massaker.
När slutade jag att älska vimlet och blev en sorgsen korp?