Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en i högsta grad sedelärande historia i form av en rysligt spännande deckare som verkligen griper tag i läsaren ända till det högst överraskande slutet


Målsman. En detektivhistoria.

Målsman. En detektivhistoria.

Fru Greta Andersson vägrar att underteckna papperet som kräver målsmans underskrift, med orden –Jag är ingen man, och kan därför int heller vara någon målsman.
Och som hon säger för att förtydliga, ”int är jag någon hockeymålvakt heller, i tokpoll…” på bruten finska. Hon har funderat på att byta efternamn, men har ännu inte kunnat finna något bra alternativ till det förhatliga svenska efternamnet Andersson. Hon känner sig inte som någon Anders son, hennes egna söner heter inte heller Anders.
Hon har funderat på att byta till ett finskt efternamn, till ett svenskt eller möjligen till ett norskt. Det sista med tanke på att hennes franska mormors syster flyttade till Norge efter kriget. Vilket krig har det inte gått att få fram, det är väl förmodligen underförstått. Hon tycker om sitt svenskklingande förnamn, för det finns det ju gott om folk som heter även från andra delar av världen, Greta Garbo till exempel som ju dog i ett annat land än Sverige.
Gretas son Pekka kom hem med ett papper från skolan, som pockade på en underskrift, det gällde visst en resa och ett krav på någon summa som skulle ha erlagts redan artonhundratolv om våren. För någon månad sedan i alla fall.
Det knackar på dörren. Greta går sävligt fram till dörren och rättar till förklädet som hon alltid tar på sig när det är så dags att använda hjärnan till att tänka med, istället för att som vanligt ha den på autopilot. Hon låser upp dörren, öppnar och gläntar på den. Där utanför står det en uniformerad polis. Hon säger med hoppfull röst
- Ja?
- Det är så att vi knackar dörr här i området på grund av att det hänt en olycka här utanför på gatan.
- Är det den olyckan Hans nu igen som har ställt till det för sig?
- Hans?
- I 29 B.
- Hans vet jag ingenting om, det har fallit en dam på gatan och hon är död. Vi försöker ta reda på om det är någon här som har sett eller hört någonting.
- Nej, det är först nu jag hör talas om att någon har dött idag.
- Ja, jag menade förstås om ni nyligen varit utanför lägenheten och kanske sett eller hört något då.
- Jaa, jag var faktiskt iväg till soprummet för så där en tre timmar sedan.
- Nja, nu hände det här ganska nyligen. Så då vet ni ingenting alls då?
- Vad var det för ett fruntimmer då?
- Det var en fru Sahlbergh, med h.
- Ja, så har hon gått ur tiden då. Hon var alltid noga med att städa efter sig i tvättstugan.
- Så ni kände henne en smula då?
- Var smått bekant med, vi hälsade i alla fall på varandra, det gör vi allesammans i det här kvarteret.
- Ja, då vet ni kanske även var hon bor någonstans?
- I 27 C, på sju trappor och dörren är en sådan där i metall med extra lås.
- Då får jag tacka för hjälpen, jag skall vidare nu och knacka på här bredvid.
- Nja, om ni söker Sander eller Humlén, så är de i Schweiz på semester de närmaste fjorton dagarna. Och de som har lägenheterna ovanpå här, de har hyrt ut i andra och tredje hand och det är ungdomar som nästan aldrig är hemma ändå. Precis som mina egna ostyringar. De lever i en helt annan värld förstår ni, för dagen och kanske en vecka framåt, men det kan ändras, tacka ni för att det ändras hela tiden.
- Jaha, och högre upp i huset?
- Hos Palmstierner har det brunnit och där står bara fläktar som skall torka upp efter allt vatten som sprutades in av herrarna i brandkåren. Vera Anderson-Enkrona är på arbetet här nere i damfriseringen och herr Björk, konstnären, är nog i ateljén om han inte ligger och sover ännu förstås. Och ovan där är det en som har tandläkeri i alla tre dörrarna, tandläkeri och sånt. De är tre stycken som arbetar där, men de är nog ute på lunch nu och högre upp… känner jag inte till något om dem så precis. Holmert är taxichaufför och ragatan Holmsten har bara bostaden för att få bidraget och är aldrig hemma hon heller. Hon tillbringar mesta tiden i 29 B. Boströms är nere i järnaffären, Boströms järn- och färghandel och de har alltid fullt upp. Ni får nog ringa på överallt bara för att övertyga er om att ingen är hemma, och högst upp bor det en kommisarie, en postanställd och ett fruntimmer som är massös. Kommisarie Järv, han är en mager liten karl som har väldigt ledsna ögon. Hon som jobbar på posten heter Petra Ögla och är väl inte heller hemma förrän i kväll. Massösen är ganska så ung, hon heter Hjert, Ebba-Lena Hjert faktiskt. Hon är väldigt trevlig och kan sitt jobb, men fast hon har jobbet på hemmaplan så är hon inte hemma nu. Hon är på lasarettet för någon knöl till karl som brutit benet, hon är inte gift med honom, hon har honom som kund. Han råkade bryta benet medan han var hemma hos henne för att få massage, så det måste vara självförvållat. Men snäll som hon är ringde hon ambulans och följde med när de körde honom till lasarettet.
- Ja, precis som ni säger, jag måste ringa eller knacka på överallt.
- Ja, lycka till då.
Det går ett par timmar och så ringer det på dörren igen. Under tiden sysslar hon med att städa, baka, lyssna på folk i telefon och springa ett ärende. Fast hon springer förstås inte, det är bara ned till konsumbutiken för att komplettera.
När hon öppnat dörren så ser hon en polisuniform med en kvinna inuti.
- Ja?
- Ja, ursäkta att jag tränger mig på så här, men min kollega nämnde att han var här och pratade med er för en stund sedan.
- Tre timmar sedan, ganska så exakt.
- Ja, min chef, Gunnarsson…
- Jaså, Ralf.
- Ja, han tyckte att jag skulle prata med er.
- Kan just tänka mig det.
- Den här tanten som blev, som föll så olyckligt här utanför på gatan…
- Som blev?
- Någon unge påstår att hon blev påkörd av en moped eller skoter.
- Då har ni bara att kontrollera ägarna till stans alla mopeder och skotrar då.
- Ja. Men Gunnarsson…
- Ja, det här klarar han säkert av att lösa med alla er duktiga poliser som ringer på stup i kvarten.
- Gunnarsson påstår att det inte kan vara en slump att hon blev påkörd just på er gata.
- Han kan inte gärna anklaga mig för att framkalla alla möjliga brott som han vill ha min hjälp för att lösa.
- Så det är ni som löser brotten som han får på sitt bord?
- Alla som av någon underlig anledning kan blandas ihop med min närvaro, även om jag befinner mig femhundra meter från själva platsen för brottet.
- Ja, men det här skedde faktiskt mycket närmare än så…
- Vad har staden en poliskår till, om det är meningen att stadens hemmafruar skall vara de som löser fallen? Vill ni byta med mig kanske?
- Äh, har ni många barn?
- Tillräckligt många för att ha huvudbry och att göra för ett helt liv framöver.
- Hur många fall har ni hjälpt kommisarien med egentligen?
- Fjorton, oräknat de fall som råkat komma i min väg när jag varit på semester någon annanstans än i den här gudsförgätna staden.
- Men inte skall ni väl behöva lösa fall på er semester?
- Man kan ju tycka det. Man kan ju tycka att det skulle räcka med att bara vara mamma.
- Men Gunnarsson har väl ändå inte besvärat er på er semester? Då har ni väl inte varit på samma ställe ialla fall?
- Nej, bara en gång faktiskt. Det var på vintern som vi råkades i fjällen. Men varje gång jag åker någonstans, med eller utan familjen, så händer det minsann någonting.
- Men det är väl ingen som begär att ni skall ta itu med det i så fall?
- Tyvärr blir jag igenkänd då och då, det blir allt svårare att komma någonstans där det sker ett brott och att jag inte blir igenkänd genast när saken blir ett fall för polisen.
- Så förfärligt besvärligt det måste vara för er.
- Ja, det är väl bäst att ni kommer in och sätter er vid köksbordet och berättar alltsammans. Jag sätter på te.
- Jag dricker tyvärr inte te. Men jag kanske kan få en kopp kaffe, eller ett glas vatten?
- Nu dricker ni i alla fall te. Sade inte Ralf någonting om det?
- Jo, men jag tog honom inte riktigt på allvar. Jag trodde att han drev med mig.
- Ja, det kan så vara. Om ni har någonting att berätta så får ni dricka te med mig, annars får det vara för den här gången.
- Åh, tack så mycket, jag avskyr faktiskt te. Så det får vara för mig då.
- Ja, där är dörren, det var där ni kom in. Där kan ni nu genast gå ut igen.
- Men Gunnarsson sa att jag inte fick komma tillbaka tomhänt…
- Ja, det där avgör ni ju själv. Men utan en stunds tedrickande så blir det heller inget lyssnande från min sida, och inget berättande från er. Vi måste alla böja oss ibland, annars skulle det inte bli mycket gjort här i världen.

Fallet med den påkörda damen ledde till uppnystandet av en liga som sålde narkotika, en liga som sysslade med väskryckningar och en liga som stal klubbor från små barn.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 1336 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-05-23 02:57



Bookmark and Share


  danne //
Häpnadsväckande gäckar något av vår , snarlikt när något närmar sig upplösande affär.
En spänstig deckare helt klart !
mvh Danne
2019-02-16
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP