Ibland finns det anledning att vänta, att vara tålmodig. Att gå runt i regnet i jakt efter regnbågar.

Nu har jag sedan oktober, och en smärre psykisk käftsmäll, tragglat runt bland skurar av måsten. Det har varit kallt, blött och jävligt. Stegen har varit tunga i gyttjan, jag har varit smutsig och trött. Men jag har alltid haft en hand att hålla i min, och en bild av en regnbåge vars första trappsteg finns där någonstans i slutet av horisonten.

Nu duggar det. Stormen håller på att lägga sig för denna gång. Jag är fortfarande blöt och trött, men solens strålar når min hud allt oftare. Jag måste byta om, bli lite solbränd, somna i sommargräset. För man vill inte komma lerig och jävlig när man börja bestiga en regnbåge, eller hur?

Vem vet, snart börjar det säkert regnet ösa igen och vinden blåsa kallare än den tidigare gjort. Men då är jag närmare än någonsin, den där drömmen i horisonten.
Och även om jag hänger med huvudet kommer jag inte låta blicken fastna i backen igen.

För jag vet nu. Regnbågarna finns där någonstans i gränslandet mellan sol och regnskurar, mellan himmel och jord. Och att jag finns till för att jaga dem.