Det är en morgon i mitten av augusti. Jag är själv i stugan på Öland och har fått några extra dagar innan jag vänder tillbaka till hösten. Jag har brett smörgåsar med tomat och ost och tagit med dem ut till möblemanget i hörnet av trädgården.

Jag tar några klunkar vatten. Tuggar på brödet. Ett par klunkar till innan jag ställer det tomma glaset åt sidan. Det är smulor kvar på assietten. Det är helt tyst. Jag hör bara vinden. Och någon enstaka fågel på håll. Ingen som pratar. Inga ljud. På gräsmattan finns en liten ring med tillplattat gult gräs. Några kraftigare gröna strån växer bredvid. Jag välte ut vattnet ur minipoolen där igår efter att ni åkt. Jag ställde in den i boden tillsammans med kannan, hinkarna och havsdjuren. Varje vecka under sommaren lite påfyllning av vatten innan ni har satt igång att leka. Jag vänder blicken ut över allmänningen på andra sidan röset. I våras eldade vi upp fjolårets växtlighet där. Du matade löv, kvistar och grenar med grepen och jag stod med vattenslangen och fuktade jorden runt om. Det skulle bli färdigt inför valborg. Jag reser mig från bänken och diskar av frukosten.

Jag tvättar ansikte, borstar tänder och tar byxor och skjorta och skor. Jag går stigen ner förbi skogspartiet till havet. Det är bara jag och ett par till längre bort på stenstranden. Bryggan är indragen och simskolan är slut för detta år. Det är lätta vågor på vattnet. Jag tycker om den här platsen. Den är en del av uppväxten. En del av hemma. Jag har länge undrat hur det vore att spendera tid ensam här. Nu har jag en känsla av det. Det var inte riktigt som jag trodde. Det är lugnt. Väldigt lugnt. Rörelserna har lagt sig. Det är blekt i kanterna. Jag känner inte riktigt igen det. Jag går ytterligare några halvdana promenader de kommande kvällarna. Sitter på bänken. Kollar på tv. Äter min frukost, lunch och middag.

Den sista dagen grejar jag i ordning lite tidigare på förmiddagen. Dammsuger, fixar toan och plockar undan. Sista besökaren för säsongen. Jag packar ihop det sista och hivar upp allt på axeln. Går ut, sätter nyckeln i låset och vrider om. Jag ställer mig på grusvägen, kastar en blick mot stugan och tänker att nu är det bara du kvar. Ha det bra. Vi syns. Jag vandrar mot busshållplatsen. Det är en bit. Vägen löper fram längs med elstolpar, en gammal skola, ett jordbruk och har en lång raksträcka innan stora vägen tar vid. Jag tror först att jag är sen när jag kommer dit men det blir jag som får vänta på bussen. Den kommer efter en stund bakom kröken. Jag kliver på, hälsar och visar biljetten. Färg och form har sakta börjat träda tillbaka in. Jag sjunker in i sätet och följer med tills jag är framme.