Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Flygande träd (remastered)



Ibland händer det att jag ser saker när jag sluter mina ögon.
Det händer just nu.
Jag ser stora träd som flyger över en sjö.
Skriande fåglar kretsar kring grenarna.
Runt omkring breder skog och berg ut sig.
Jag skulle vilja påstå att det jag ser är vackert, om nu skönheten är verklig och finns förborgad i materian.
En ljus eka ligger stilla utanför en mörk grotta.
Den är inte tom.
Två gråklädda män sitter i den.
De är tysta och blickar oavvänt in i grottans mörker.
Som vattnet omärkligt försöker leda in dom i.
Känslan är gemensam.
De ska inte in dit.
En av de gråklädda männen, han som satt i fören, lyckades tillslut slita sin blick från grottans hypnotiska trollkraft.
Han väste åt som vän att ta tag i årorna och börja ro.
"Alek! Alek! Börja ro! "
Alek ryckte till och blinkade med ögonen som om han just vaknat upp ur en djup slummer.
Han sträckte sig efter årorna och började ro frenetiskt.
Trä mötte vatten.
Trä mötte luft.
Tjugo meter, kanske trettio.
Sedan slutade han ro.
Alek andades häftigt och Neilig skrek plötsligt till.
"Gudar! O gudar i himmelen, ekan tar in vatten. Se se! "
Neilig pekade med ett ivrigt finger på ett hål i aktern som läckte in vatten.
Det gick fort.
Alek började ösa med sin hatt men det var lönlöst.
Snart var halva ekan fylld och de båda männen fick bittert överge den.
De fruktade vattnet.
Nere i djupet slumrade lömska ting.
De började simma mot land, kraftiga simtag.
Alek kom att tänka på de blå fåglarna som brukade sova i hans kristallkrona.
Dom hade han inte glömt.
Inte heller hade han glömt den där märkliga indianen och den visa som han hade sjungit för hans ande.
En rovfågel skriade ovanför dom.
Orken försvann ur Aleks lemmar.
Han trodde inte att han skulle mäkta ända fram till stranden.
Vattenmyrorna skulle ta honom.
Han skulle dö i vattnet, precis som han förlösts i det.
Neilig, som var aningen större och starkare, var ännu inte trött.
Han kom att tänka på den där gången när han drack Ayahuasca med fågelschamanen och hur han såg sitt ego dö.
Aleks armar började ge efter.
Kändes som bly i vatten.
Det stod nu skrivet klart i hans tankar att hans liv var över.
Han skulle drunkna.
Ett dödsscenario han alltid fruktat.
Men så skulle det bli.
Just när dessa vissna tankar och känslor av total uppgivenhet uppenbarade sig för honom, såg han det svarta huvudet från en vattenmyra bryta vattenytan.
Upp, som för att kika, och sedan ner igen, snabbt.
Aleks stelnade till och hans ansikte blev till en mask av fasa.
Neilig såg inte detta.
Allt han såg var Aleks armar som gav upp.
Hans ego hade sedan länge dött.
Därför tog det inte emot för honom att göra sitt yttersta för att rädda sin vän.
Neilig tog ett fast tag under Aleks haka och började simma ryggsim in mot stranden.
Detta uppskattade Alek, ty nu kände han sig inte bara trygg utan kunde lika fullt njuta av att blicka upp mot den så mycket vackrare himlen, där stora träd med fåglar på grenarna flög majestätiskt mot horisonten.
Det var inte långt kvar nu.
När Neilig kände sina fötter skrapa mot botten slutade han snart simma.
Alek som nu återhämtat krafterna kunde nu börja gå sida vid sida med sin broder upp mot stranden.
Han klappade Neilig mycket fint och broderligt på ryggen och sa "Tack och tusen tack o käre broder.
Du har räddat mitt liv och det skall icke förgätas.
"När vi kommer fram till huset ska du få av mig en galon vin och en blå fågel"
Neilig flåsade avvärjande.
"Ingen mening med det o käre broder, vi är ändå döda."
Alek begrundade detta en mycket kort stund och sa sedan "Har du läst Hausenstein?"
"Aldrig ."
De var nu nästan uppe på stranden.
"Vi ska läsa honom."
Från innerfickan på kavajen, som var dränkt i vatten, tog Alek fram en svart bok. Vattnet fick den att blänka som en svart diamant i skymningsljuset.
Han öppnade den.
Sidorna dröp av samma märkliga vätska som å ena sidan skänker liv å andra sidan död.
Neilig tog av sig sin kavaj och slog sig ner på stenarna.
Alek imiterade beteendet.
Vi är varandras speglar.
Alek sökte upp det rätta stycket med pekfingret och började läsa.
"Den Sanna och högsta naturen, som tillhör konstnärerna, är för ickekonstnären alltid en grimas, medan konstnären ryser inför denna grimas och dess ohygglighet"
Alek hejdade sig och tycktes tänka efter.
Han sa " Är det alltså vad vi ser när vi tittar in i världens spegel? En värld av strängt formade masker, och som Hugo lär ha tillagt, inför vilka vi förskräcktes och med vilka vi fromt kunde försonas i tron på att all mening och allt överdåd var förborgade där."
Neilig nickade tankfullt och högtidligt, med insikt.
Alek stängde boken.
Alla dessa minnen.
Det var svårt att ställa dem i rätt ordning.
Ljuset som föll på dom gav dom en bedräglig och skenbar glans.
Vem var Hugo? Hade han verkligen läst Hausenstein förut?
Var kom boken ifrån?
Neilig vände bort ansiktet mot skogen som bredde ut sig bakom dom.
Vissa träd hade rötter som gick ända ner i vattnet.
Det var en lång färd som väntade dom.
Han visste inte mer om huset de skulle till än vad Alek gjorde.
Neilig sträckte sig efter sin kavaj och tog fram en liten plåtask vilken han öppnade den med en silvernyckel.
Inuti asken låg en torr kvist.
Han synade den noga för att försäkra sig om att den inte tagit skada av vattnet. Den var torr, allt igenom torr.
"Vad är det där du håller i broder?” sa Alek.
"En för länge sedan förlorad kärlek.” sa Neilig och tårar började rinna från hans gröna ögon.
Han satte kvisten till munnen och började spela på den.
Den mest undersköna och vidunderliga hymn vibrerade ut i rummet.
De båda männen vände sina anleten upp mot himlen och betraktade hur de flygande träden svävade förbi och samtidigt speglades i det lugna vattnet, åtföljda av fem brinnande svanar som utstötte en kuslig sång som väckte deras döda själar till liv.





Övriga genrer av Joakimnordbrandt
Läst 289 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-05-12 08:55



Bookmark and Share


  Joakimnordbrandt
Tackar! Alltid lika roligt när ens texter skänker underhållning. Bockar och bugar och ler.
2017-05-12

    ej medlem längre
texten släpper från marken så skönt, man flyter in i en annan verklighet känns det som, en sagans glans omgärdar meningarna, fantasin är sannerligen en gudagåva, jag är svag för denna typ av skrift! applåder!
2017-05-12

  Notarius publicus:Sten Wiking VIP
Härligt fantasifull skrift.
2017-05-12
  > Nästa text
< Föregående

Joakimnordbrandt
Joakimnordbrandt