Jag satt i en eka mitt ute på den spegelblanka sjön.
Det var tyst mycket länge.
Det enda jag kunde urskilja var en svårbestämd antydan till någon sorts vind, det var allt.
Men plötsligt hörde jag något.
En trollbindande, vacker hymn.
Den tycktes komma överallt ifrån samtidigt.
Ändå drog den min uppmärksamhet, mina tankar och känslor, ja bokstavligt talat hela mitt väsen neråt, ner i den djupa sjön.
Jag kikade försiktigt ut över båtkanten och vidare ner i vattnet.
Då såg jag den.
Aldrig tidigare hade jag skådat en sådan övermänsklig skönhet.
Den låg där och vaggade, långsamt fram och tillbaka med sin mystiska kropp och förhäxade mig med sin outgrundliga blick.
Någonstans djupt inne i mitt tvivelösa väsen, förstod jag att hon i själva verket var ett monstrum, en manslukerska, och att hon skulle äta mig levande om hon bara fick chansen.
Men sången, hymnen var så tidlöst vacker att jag förlorade mig själv i den.
Den hypnotiserade mig.
Jag ville falla ner i denna undersköna spegel och bli ett med henne för alltid.
Det var inte förrän jag sträckte ut min hand och lät mina fingertoppar snudda vid vattenytan och en lätt krusning fick den att skälva som förtrollningen bröts.
Som när man drar för gardinerna i ett ljust rum, förmörkades himlen av stora molntäcken.
Den vackra sången bröts som en kvist av ett ohyggligt skrik som fick blodet i mina ådror att frysa till is.
Varelsens nästan gudomligt sköna ansikte förvreds och sylvassa tänder trängde ut ur dess käftar.
Dess tidigare hypnotiska blick, som också präglats av en obeskrivlig skönhet och i vilken man kunnat spegla Jupiter och självaste Venus, blev genast svarta som bläck eller olja.
Den monstruösa varelsen piskade iväg med sin ohyggliga kropp så våldsamt och så ursinnigt att jag föll bakåt i båten.
Med hjärtat dunkande som en hammare i bröstet slet jag tag i årorna och började paniskt ro in mot land.
Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan primitiv skräck förut.
Hela tiden fruktade jag att varelsen skulle simma efter och välta omkull båten.
Jag klev upp på land med darrande ben och sprang upp till stugan utan att förtöja båten.
Jag kom undan med en hårsmån, jag överlevde henne.
Men jag blev aldrig av med henne helt.
Hon hemsöker mig än i dag.
Ibland händer det att jag hör hennes förförande hymn sent om kvällarna, med vilken hon försöker locka ner mig till vattnet.