det är nittonhundrasjuttioett

och några av sommardagarna är lek i ett baksäte

lador att räkna på bilens väg norrut

vila på en rutig filt i storasysters knä

och en titt bakåt på bilarna som följer oss

det finns alltid bilar som ska åt samma håll

och andra som kör i motsatt riktning

ibland räknar vi röda bilar, ibland vita

två dagars färd flyter ihop till en

med övernattning däremellan

kanske i Kopparberg där de hyr ut rum

även om man inte bokat i förväg

kanske ligger jag i en bäddad kökssoffa den natten

eller i en utdragssäng tillsammans med syrran,

det var så många somrar som vi drog norrut

och jag kan inte skilja kökssoffor och utdragssängar åt, där mittemellan hemma och norrsken

på väg mot vår midnattssols sommarhemma

det var så många somrar vi färdades över vägar

pappa körde och mamma satt på passagerarsätet;

baksätet var bara vårt

när myggorna blir fler är vi i Kramfors eller om det var Hudiksvall

det finns vägar som böljar framåt

och på hundra meters avstånd tycks luftspeglingen över asfalten täcka ytan med vatten

illusionen bländar och väcker vårt intresse

efter 130 mil hägrar till slut även ditt hus, morfar,

och jag undrar varför man inte kan skrynkla ihop jordens yta åtminstone för en stund, medan man reser, så att vägen till dig blir kortare

dina händer, morfar

grova och starka

jag hade velat höra dig berätta mer

om hur det var att växa upp när medlen var så knappa men tiden ändå fanns

velat höra dig berätta om sådant du gjorde

om Amerika som du gav katten i fastän du hade en biljett

och om dig och mormor

hur hon vågade

låta dig bära henne hem

i dina starka armar

© Birgitta Wäppling, 12 maj 2017