Dagens vimmel och stoj hade övergått i kväll, och den morotsfärgade skymningen låg som ett duntäcke över staden. En kattmild sunnan vilade sig för ett ögonblick i en ekkrona; gled sen in bakom ett par vinbärsbuskar för att slutligen häva sig över en fönsterkarm och försvinna in i ett vitt hus med gröna knutar. Denna kåk härbärgerade familjen Bladkvist: Gullevi, som nyss fyllt tolv, bror Alman fjorton, mamma Marta och pappa Hubertus, moster Ingfrid, taxen Ponty samt inte att förglömma, katten Desmo. Allesammans började nu bli lite loja efter dagens vedermödor. Ponty betraktade i tysthet Desmo som i sin tur kisade bort mot spiselhällen och njöt av värmen. Allesammans utom Gullevi och moster Ingfrid började gäspa sig sömniga och inta kojplats. Gullevi propsade på att Ingfrid skulle berätta om sitt äventyr på Norröga strand men Ingfrid ville först höra vad Josefin berättat tidigare under dagen.
– Gullevi, du nämnde nåt om att Josefin berättat om en dröm hon haft, sa Ingfrid med nyfiken stämma. Och Gullevi förtäljde om Josefins äventyr i Dunkelskog.
– En annorlunda historia det där, Gullevi, tyckte Ingfrid. Josefin hade visserligen alltid varit skojsam och käck men ägde också en kufisk förmåga att nästla in sig i ovanliga situationer oavsett om hon drömde eller inte.
– Annorlundahet kallar Josefin det, sa Gullevi bestämt.
– Som gammal korsordslösare vill jag bestämt hävda att det substantivet inte finns med i någon ordlista.
– Va bra! Då har vi uppfunnit ett nytt ord, trumpetade Gullevi glatt. Men nu kan du väl berätta om Norröga.
– Kan ja väl, men då får det bli kort, sa Ingfrid.
Som du vet brukar jag åka till Norröga för att tvätta mattor, samla sten och konversera om ditten och datten med de andra tanterna. Samtidigt passar jag ofta på att studera djur- och växtlivet och lyssna på naturens alla läten. Det är en lisa för själen att kunna känna sig ett med naturen och dess former. Just denna julimorgon för femton år sen fanns också Styrbjörn Antonsson i närheten för att laga nånting på träbåten som var uppdragen på land. Efter en stunds fixande och donande satte Styrbjörn iväg bortåt Kråkkläppen för att titta om fågelholkarna han satt upp fått några gäster.
– Menar du åt Paloriekkola till? undrade Gullevi.
– Väster om. Då fanns ju inte ännu så mycke sommarstugor där. Nåja. Tanterna surrade i vanlig ordning på som den värsta bikupa men efterhand började deltagarna en efter en troppa av. Alla utom Lång-Stina Alm som envetet höll igång sin diskussion kring pannkakesmet och gulasch med kummin. Men snart började också Lång-Stina känna sig nöjd och försvann bakom kröken. Välförättat värv, tänkte jag, när sista mattan var tvättad och solen stod i zenit. Just då skymtade jag också Styrbjörn. Innan något hunnit bli sagt skred ett fågelliknande djur fram mellan videbuskar och ljung. Tycktes mig vara en korsning mellan en höna och en duva. Två decimeter lång näbb som krökte sig framtill, kraftiga ben och små, ynka vingar. En brungrå krabat med livliga ögon och ett slags vaggande gång. Den egenartade fågeln gackade och lät och tittade uppfodrande på mig och började sakta men bestämt gå i riktning mot en dunge, och släppte inte mig med blicken. Rena snurren, tänkte jag. En fågel som tydligen inte kan flyga tycks vilja visa mig något. Jag fann då ingen annan råd än att följa efter alltmedan Styrbjörn med stum förvåning iakttog skeendet. Sagt och gjort. Jag följde efter djuret och hade säkerligen knallat en 250m in bland buskaget då fågeln stannat invid ett stenparti samtidigt som han åter började gacka. Han förflyttade sig en bit bort och betraktade mig med intensiv blick. Med tveksamma steg gick gled jag bort mot platsen med stenpartiet och tittade ner. Där låg rester av det som varit två stora ägg. När jag sen tittade upp såg jag ingen fågel. Blicken zoomade in närmsta omgivningar men ingenstans syntes fågeln. Och det gackande lätet hade upphört. Först trodde jag att jag hade sett syner men när Styrbjörn dök upp insåg jag att det var högst verkligt. Genast började han inspektera platsen och äggresterna. Underlig plats för fågelägg. Enligt Styrbjörn hade äggen förflyttats hit avsiktligt eller att någon rovfågel eller annat djur eller kanske människan dumpat dem just här. Styrbjörn såg ganska skärrad ut när han sjönk ner på en stubbe. Bevisligen hade vi båda sett ett av naturens under marschera iväg med oss. Sådana ögonblick finns inte upptagna i de familjära vardagsspalterna utan är och förblir något unikt. Och över Styrbjörns läppar kom inte ett ord mer den dan.
– Men vad blev det av fågeln? Och vad var det för sorts fågel? undrade Gullevi storögt.
– Ja, sanningen är att jag inte hörde av Styrbjörn på flera dagar och tänkte att han väl hade annat att uträtta. Tyckte det hade varit intressant att få höra hans teori om det inträffade eftersom han till syvende och sist var en stor naturmänniska med mycken kunskap, inte minst vad gällde våra bevingade vänner, fåglarna.
Men var den här fågeln skadad när den inte kunde flyga? undrade Gullevi.
Nu kommer vi till kärnpunkten och det besynnerliga i hela historien och det har med fågelns flygförmåga eller rättare sagt brist på sådan att skaffa. Pappa Hubertus tyckte att jag var lycligt lottad som fått uppleva en sådan sällsam tilldragelse. Och min dåvarande man Peter tyckte att jag omedelbums skulle cykla över till Antonssons och ta reda på mer fakta.
– Sällsam tilldragelse?
– Säg ovanlig upplevelse. Sånt som man sällan ser eller får vara med om. Nå, sagt och gjort. Jag cyklade helt sonika över till Antonssons och bad Styrbjörn förklara detta med fågeln. Och han påstod att detta med fågeln var bortom all rimlig fattningsförmåga. Ute i skogen var han för omtumlad och överväldigad för att kunna prata överhuvudtaget. Vi var ju två som sett samma sak. Och det vi hade upplevt var egentligen något som inte längre existerade. Han hade för säkerhets skull kontaktat någon högskolelektor som i sin tur forskat i saken och som sedan konstaterat att beskrivningen stämmer in på en Raphus cucullatus; eller en stor duvfågel på ungefär 20 kg. Dront brukar den också kallas.
– Men vad är det för märkligt med de´? undrade Gullevi.
– Inte annat än att den varit utdöd sedan 1680-talet. Sista exemplaren påträffades visst i Mauritius. Fågeln kunde inte flyga för att vingarna var för små. Och då kunde den inte bara flyga iväg från sånt som innebar fara.
– Helt otroligt! sa en förstummad Gullevi.
– Ja, va ska en säga när man med egna ögon får uppleva nåt sådant. Ord verkar lite futtiga i jämförelse med det här. Och hade jag varit ensam där hade ju varenda kotte trott att jag yrade, konstaterade Ingfrid.
– Men Styrbjörn då?
– Han säger sig ha varken förr eller senare upplevt något så underligt. Och han är lika begeistrad idag som han var då.
Nä, klockan går mot halv elva utan vår hjälp. Är dags att kojsa. Alman sover nog redan.
– Är det nån som sover så inte är det Alman. Dagsens sanning. Å det är ju en vecka till skolstart.
Vi blir i alla fall lite orytmiska till mans om vi inte vilar av oss vardagsbestyren lite grann, sa Ingfrid gäspande.
– Nå, jag pilar väl in till mig då, suckade Gullevi. Hon skulle ha kunnat lyssna på Ingfrids betraktelser en bra stund till, men fick ge sig tåls tills nästa gång. När hon gick förbi spegeln på övervåningen och såg sitt cendréfärgade hårsvall rynkade hon näsan och tänkte på Josefins pojkklippning. Där låg den mörka pannluggen som den skulle. Här gick istället hårstråna sina egna vägar men aldrig som man ville. Hjälpte inte att schamponera bort eländet. Det blev bara bängligt och bångstyrigt. Och bänglig och bångstyrig var också Alman. Ständigt fördjupad i skisser och ritningar grymtade han bara till då och då. Vid matbordet och vid TV:n. Motorprogrammen avlöste varann och de var ingen ände på eländet. Och handlade det inte om bilmodeller så var det program om samlande. Allt sorts samlande. Han hade pippi på samlande. Bilmodeller från 60-talet och bakåt i alla möjliga skalor, skrot, ep-skivor, tidningar, science-fictionböcker på engelska och skrot igen. Det han inte hittade på loppisar, antikvitetsbodar, myrorna eller så, böt han till sig. Men det var inte svårt att förstå var fröet till samlarmanin kom ifrån när man gick in i Hubertus hobbyrum. Där fanns mappar med tidningen Populär Mekanik på både svenska och engelska prydligt uppradade på en hylla. Inte nog med det. Där fanns också en rad med Illustrerade klassiker från 50- och 60-talet.
Och Gullevi somnade den natten med den sägenomspunna dronten på näthinnan. Vilket äventyr Ingfrid fått uppleva. Tänk att sådant hände här i Aspstrand i Norrbotten. För många en vit fläck på kartan. För andra en bygd med musikanteri, konsthantverk och naturdyrkan.