Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Backstu-Jnke samt avslutande Ut ur dunklet


Josefin Galant I Dunkelskog (del7-8) Slut


Inifrån stugan hördes ett gnekande ljud och flickorna tog snabbt stegen fram till dörren och kikade motvilligt in. Ljudet tycktes komma från en sirligt dekorationsmålad gungstol som ännu gungade för att någon verkade just ha suttit där. Och gojprat hördes från en bur på en liten byrå i ena hörnet av rummet. I buren satt två gröngulfärgade papegojor och betraktade nykomlingarna ingående, som för att säkerställa att dessa inte skulle ställa till med något elände.
– Besök, hördes en röst säga.
Och flickorna vände skräckslagan blicken mot en skymd del av rummet. Stämman kom som från underjorden, så dov lät den. En udda figur med skägg och krokig rygg och underliga grå kläder trädde fram.
– Är du? Är du Backstu-Janke? stammade Josefin fram, och en lång tystnad följde.
– Dom säger det. Och främlingen såg uppfodrande på sina gäster. Det ni nu ser kommer ni att måsta glömma. Det jag har att förtälja bär ni med er till dom andra.
– Du måste ha drösvis att berätta, sa Josefin. Vill vi gärna höra kufiskheter.
– Du pratar i gåtor, lilla människa, sa Janke, och tittade Josefin i ögonen, och ännu en lång tystnad följde.
– Livet tär, och det är knalt med pengar. Sånt är alltid sorgesamt, men det går. Bara en får reflektera och tänka fritt. Jag räknar stunder. Inte penningar.
– Då måste du ju glutta på klockan, stup i kvarten, ansåg Josefin.
– Glutta? undrade Janke.
– Hon menar, titta på klockan, inflikade Gullevi.
– Nä, nä, inte så. Inte sekunder.
– Är du en inte-människa? frågade Josefin.
– Minsann, tror jag inte tösen börjar förstå. Inte räknar jag penningar och inte räknar jag sekunder. Men intryck det samlar jag på. Intryck blir upplevelser. Det är jag rik på.
– Är de bra att kunna leva sig in i situationer? undrade Gullevi.
– Bra. det är livsnödvändigt! Utan intryck och upplevelser blir man tom. Och tomhet uttrycker ingenting.
– Men ingenting är också nånting, sa Josefin, medan Gullevi stötte till Josefin.
– Du var mig en besynnerlig liten människa. Vad heter du?
– Öh, jo, Josefin.
– Och jag är Gullevi.
– Var va jag? Jo. för att ingenting ska bli någonting krävs att vi fyller på vårt förråd av intryck. Men många gör inte det. Dom fyller bara på med impulser. Och impulser har bara en uppgift. Att hetsa och driva på.
– Och av impulser får man stress, sa Gullevi efter en stunds tankepusslande.
– Jo, nu slog du allt huvudet på spiken. Köpimpulser. Stress! Och stress igen! Bläh! Många stressade bär mask. Intryck gör istället ansiktet uttrycksfullare. Ni vill väl inte bära mask?
– Nej, det förstås. En mask gör att man inte kan vara som man är. Inte mask.
– Jag har nog inget att lära dig mer idag. Du och din vän får lova att komma tillbaka när ni nästa gång har vägarna förbi. Och Backstu-Janke sjönk en aning trött ner i sin gungstol.
– Men hur kommer det sig att min guldberlock fanns utanför din stuga? undrade Josefin. Jag har ju aldrig varit här förut. Men du kan ju inte ha upptäckt den i gräset.
– Den inväntade bara sin rättmätiga ägare, sa Janke, ryckte på sina axlar.
– Knepigt är det i alla fall. Jag bar min guldberlock i en dröm om den här platsen och efter drömmen var den försvunnen. Och nu hittar jag den här.
– Känn istället vinden i dörröppningen, sa Janke Känn havet långt och outgrundligt som livet och inställningen.
– Inställningen? undrade Gullevi.
– Se livet som en ishockeymatch där varje match är unik. Inställningen eller attityden avgör vem som vinner. Olika matcher behöver precis som livet olika inställningar. Ibland måst en göra så. Ibland si. Det beror.
–Men om vi inte har den inställning som skulle behövts just då.
Då förlorar vi matchen.
– Nä. Stopp. Stirum! Vi har inte tänkt förlora, sa Josefin.
– Ja lilla människa. Du är då ett kuriosum, sa Janke småkraxande.
– Som sagt så heter jag Josefin.
– Och jag heter Gullevi. Och vi är nästan 23 år tillsammans.
– Gott gry i er, Josefyn och Gullem.
– Josefin och Gullevi, sa Josefin. Men vi måste gå nu.
– Började just glömma min trötthet. Redan på gång. Brådskar livet?
– Jo, djuren, hundarna, behöver oss därhemma, sa Gullevi.
– Visst, djur är våra bästa vänner. Men vad kommer ni göra härnest?
– Göra härnest? Hur? Vad? undrade Josefin.
– Ni tänker väl inte vitt och brett om att Janke har en äggkoppssamling.
– Va? Va kuligt! Gullevi fann sig snabbt.
– Tja, den står där i det där skraltiga hörnskåpet.
Och jäntornas blickar drog fram över rummets begränsade ytor. För mycket mer än ett kyffe var inte frågan om. Halvsmutsiga plast- och trasmattor på golvet. Rostiga rör och gamla trämöbler. Men det dock som lyste upp det sjaskiga var ett lindblomsgrönt skåp med ett färgrannt innehåll. Tätt packat.
– Tja, 150 äggkoppar på ett bräde. Inte så pjåkigt! brummade Janke med mäkta stolt stämma.
– Då är du en riktig kulturperson, tyckte Gullevi.
– Nja, inte vill jag kalla mig kulturell. Istället vill jag vara kultural. Att vara kultural är att vara smal och undanträngd, men ändå höja sig över mängden, klurade Janke.
– Vad menar du med mängd. Folk eller ….?
– Mer då mängden samlarobjekt. Äggkoppar tillhör inte var mans samling.
Färgladheten, fantasin och formerna tog liksom aldrig slut, tyckte både Josefin och Gullevi. Resligt höga koppar i plast stångades med gula i keramik och knubbigt bruna i trä paraderade framför sirligt blå i porslin.
Fenomegrymtansvärt! utbrast en hänförd Josefin. Men de där krusidulligt målade. Vad är de gjorda av?
– De blåtonade i fajans. De orangefärgade i opalin.
Gullevi råkade snegla på Jankes väggklocka som närmade sig halvfem, och tog sig för pannan.
– Hög tid för oss att ila hem. Janke ska ha det bra till nästa gång, sa Gullevi bestämt, och flickorna tackade för sig och gick.

Köksklockan började gå mot sju och Veronika Galant satt i telefon.
– Klockan går, middan är färdig sen länge,och ungen har inte kommit hem än.
– Dom har nog gått tillsammans, Josefin och Gullevi. Tillsammans brukar de ju klura ut det mesta. Det vet du, Veronika.
– Jovisst, men hon brukar vanligtvis sitta och klappra med besticken när hon vet att det vankas biff.
– Det är som våran Alman. Med glupande aptit störtar han över allt i köttväg. För att inte tala om kyckling. Den rinner ner på nolltid. Som dom slukar maten kan man tro att dom går på ackord.
Och innan de visste ordet av, hördes buller i tamburen. En välkänd nuna tittade storögt in i köket och log. Veronika avslutade telefonsamtalet.
– Människounge! Var har du hållit hus? Småskrek Veronika.
– Överallt och ingenstans. Hos Backstu-Janke. Och du må tro att han njöt av vårat sällskap. Och min berlock har jag också hittat.
– Men du kunde väl åtminstone skrivit en lapp! tyckte Veronika.
– Jag skrev ju en lapp, sa Josefin och rusade ut i hallen och tittade sig omkring. Meddelandet hon lämnat låg inte på telefonbordet. Det låg på golvet.
Inte konstigt att du inte upptäckte lappen. Den hade farit ner på golvet.
Sedan berättade Josefin hela historien och Veronika hörde gladeligen på. Allt gojprat Veronika tidigare hört om Backstu-Janke var som bortblåst. Hon förstod att han blivit Josefins nya favorit, och att Dunkelskog inte längre var så dunkel.





Prosa (Fabel/Saga) av BenGust VIP
Läst 439 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-05-14 15:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

BenGust
BenGust VIP