"Du har fått mig att kära ner mig i dig, och så känner du inte ens samma" sa du.

Jag kunde inte förmå mig att säga något annat än "Förlåt. Det var aldrig min mening att såra dig." Jag kollade ner i marken. Skamset. Kunde inte förmå mig att göra något annat. Men jag hade faktiskt försökt.

Jag ville säga att om jag hade kunnat bestämma över mina känslor hade jag levt med dig resten av mitt liv. Om mitt hjärta hade dunkat dubbla slag för dig, som ditt gjorde för mig.

Du bröt tystnaden.
"Har jag gjort något?"

Jag ville säga att du var den finaste jag visste. Men det uppstod aldrig något passionerat. Faktiskt aldrig någon känsla som jag var säker på att jag kunde ta på genom luften. Jag sökte passion. Och stötar genom hela kroppen.

Du hade inte gjort något. Det var det som var problemet.

Men det gjorde ont i mig. För jag har varit där också. Jag har varit blixt förälskad i någon som inte kände ett jota för mig. Jag hann inte svara innan du fortsatte.

"Vi kan väl försöka igen? Få det att vara som innan."

En sekund tänkte jag att jag antingen kommer att få välja. Något tryggt och stabilt, eller något passionerat och spännande. Alla vet att något passionerat och spännande aldrig håller. Jag kan inte hålla mig till något passionerat och spännande hela livet.

Jag kollade ner i marken och sopade undan lite grus med ena skon. Du stod mitt emot och begrundade mig. Jag ville inte se dina sorgsna ögon.

En lätt harkling kom från min hals innan jag tyst svarade

"Nej."

Jag visste att hela hans värld rasade samman. Att han skulle ha svårt att äta några veckor. Att det skulle kännas som att han var på väg att dö.

Precis som det hade känts för mig en gång.

Men nu var det jag som sårade någon annan.