Tanken på de nybyggda husen
glittrar i klackringen.
Mannens bakhuvud smärtar, bultar
”kom in…” Ingen kommer.
Han är ett ensamt barn, klättrar
klädd i strypslips och kravkavaj,
då han packar sina tankar.
Han går i korridorer på samma sätt
som en tjur sjunger
då den rusar in på arenan,
innan den faller och ligger likt en nåldyna,
blöder, kastar med benen, dör sakta.
Innanför tinningen bor de trötta trötta.
De som drömmer om höga stegar
sover med huvudkuddar av sten.
Jag som inte tror på korthus,
sitter på en bänk, ser hur kragen skaver
hans irriterade hals,
ser måsarnas skuggor slå sig
skeva mot gamla fasader,
hör bilarnas bakgrundsbrus,
ambulanssirener och ett skratt
som rullar över Nissan.
Solen klyver skyn.
Dagen som kommer
vet jag inte mycket om –
det är torsdag och sedan är det blankt.
Charlie Parker dansar eld mellan öronen.
Jag vet att Bly, Stafford och Rumi
ska komma på vingar från väst
och slå gnistor i gräset.
De basala behoven är täckta
och knäna är varma.