Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dekadensen illustrerad i 16 bitars färger.



nattciggen på terrassen, någonstans i gränslandet mellan skymning och gryning, för att det har gått 9 minuter drygt sedan sista fixen och han är uttråkad snarare än konsekvent. att filtrera röken genom svalget är inget han funderar över längre. noterar istället eftermälet av gårdagens chemtrails-utsläpp blandat med kolmonoxid-smogg som lagt sig likt en tjock hinna över den svarta väven.

några semesterfirande tv-apparater grälar med varandra i fjärran. det är också något med Juli-luften. den smakar metalliskt - som en pistolmynning - men inte så att det stör. annars är luckorna i det blånade moln-fluffet som ett perfekt intetsägande. omvärlden i 360 grader sammanfattas i stort sett av sömnig oinspirerad bebyggelse, lummiga äppelträd och pensionerad gran och tall, välansade rabatter, krusbärsbuskage och sura vresiga grannkärringar, - som startat ett patrullerande jävla medborgargarde. kitsch så det bara skriker om det; massproducerad, undermålig förströelse. någon kommer någon gång måla dessa schabloner och sätta sin alldeles egna prägel på just det här banala. någon kommer säkert göra misstaget att försöka, tänkte han.

halva ciggen kvar när han egentligen vill fimpa men gör det inte för att man slänger inget i onödan. speciellt inte mat. det är god uppfostran att inte övertrassera sitt aptitkonto. gör man det ja då är man kall, ond, hård och räcker långfingret åt gatubarnen i Sri Lanka som kanske aldrig får chansen att uppleva en västerländsk halvfabrikatsbuffé. den disciplinerade, (med våld inpiskade), barndomen har effektuerats på så vis att man ska vara tacksam för att leva i ett demoraliserande land som Sverige där vi egentligen skiter fullständigt i att befolkningen från tredje, fjärde världen år ut och år in gnager på sina egna skelettdelar. har man det gott ställt är det gott nog. det finns alltid ett biktbås att tillgå. En hundring på ett 90 konto.

med höger hand på handtaget. ögon söker sig inåt under lock. luften är påfallande kvalmig. ljudet av tystnad har alltid fascinerat honom. för det blir aldrig riktigt tyst om man byter mellanvåg mot ultraljud och finkalibrerar. i natt är det savannen han hör där skymningssolen sakta sänker sig över Serengeti; surret av gräshoppor och moskiter.

dörren slår igen och han känner dekadensen illustreras i 16 bitars färger, som en pixeldjungel. att vissa dagar kan vara svåra, rent omöjliga, att reparera är inget ovanligt men ibland händer det att det kommer mjukord i sanskrit som manifesteras genom helt andra bilder. Då är det värt att upphetsas. inte i natt och kanske aldrig mer. Sinnelaget är inte var det borde vara. när det kan vara.

dagarna kan fara åt helvete faktiskt. men vissa sommarkvällar när blå valvet vävs samman med timmarna och kvällsrodnaden ja då är det fan magiskt. och vännerna i full blom med sina degenererade Norrlands guld-sinnen. när kvarteret fullständigt dränks i indierock med precisions-täljda riffs. Lull-lullet och allsången. malt whiskey-spetsade pupiller och hångelhörnor överallt. hur man skiter blanka fan i nolltoleransen och kör sin grej liksom; ett hopplock av parkour och robotdans. magiskt helt enkelt.

tapeterna i föräldrahemmet där han fortfarande härbärgar reflekterar barndomen. här har han transformerats. gått från pilotavsnitt till etablerade följetonger. reminiscerar alla flyktförsök genom gallerfönstret mot de öppna gatornas vändkrets för att morgonen därpå återvända modstulen med gryningsljuset och morgonmässan. det är något liknande nu. Han har försökt att fly på äldre dar också men droger, alkohol, och kvinnor har inte lovat någon större encyklopedisk sanning. men jag har det rätt bra ändå, tänker han, och ljuger upp en nödutgång för reflektion och evolution. drar fingrarna genom det rufsiga blonda håret. torkar bort svettdroppar från pannan med skjort-armvecket. stegar in i "finrummet" och tänder takbelysningen. sjunker ner i soffan och överväger samkväm med televisionen innan framstupa viloläget.

han betraktar inventarierna med avsmak. hela jävla kåken är någon annans tempel, tillhörigheter och långtidsminnen. han känner sig som en inkräktare i sitt eget hem. på väggarna hänger handmålat porslin. den billiga sorten. inte Kina- dynasti utan Rusta eller Jula-sortimentet. det snygga Tarkettgolvet hade sett betydligt mer inbjudande ut om det inte vore för den fula trasmattan med katt- och hundhår överallt. Blomkrukorna vid fönstret är tomma på sprudlande flora, - en ständig påminnelse om att även växter behöver kärlek för att överleva. televisionen är en 26 tums cementklump med rörliga bilder utan störningar om man sitter blixt stilla och bara kissar under reklambreaken. soffan är Ikea rakt av. mainstream. stereotypisk. den är ljusblå med konstig grå ton i basen. Den heter Oddvar eller Harald eller Sven-Bertil och har absolut ingen charm över huvud taget. där sitter han nu. i denna soffa i detta helvetiska rum med fjärrkontrollen i handen. med kurrande mage funderandes på ett bortglömt recept på lycka.





Prosa (Kortnovell) av McLashlan
Läst 137 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-07-11 07:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

McLashlan
McLashlan