tjugonio månader
senare,
fyllda av rök och
explosioner -
både inuti och utanför,

så är du äntligen
borta och jag
funderar så lite
på det som värkte då
jämfört med nu

det visar sig att
pojknackar tydligen
inte är någon bristvara

att kyssar
känns mer med en
främling än
med en nära

och faktiskt
så är nätter fyllda med
någon annans händer,
där dina gjort sina avtryck förut,
ganska fina ändå

avsaknaden av kafferingarna på bordet
gör det tydligt
och dina händer
i någon annans
berör mig konstigt nog
så otroligt minimalt

när dörren till
min själ
står på vid gavel igen
och det finns
så många flyktiga
nattvarelser
att älska