Kära kusiner!

Be mig inte berätta sagor om förr. Jag kan inga. Bara skräckhistorier. Jag kan visa bilder ni aldrig sett. Men dem tror jag inte ni vill se. De gör så ont.

Djävulen hade flera ansikten. Han kunde drapera sig i snälla ord och fina leenden. Det var detta alla såg. Både hans föräldrar, syskon och ni, hans syskonbarn.

Vi bodde långt ifrån. Träffade er sällan. När det någon gång hände, hade vi barn våra masker på. Inte vågade vi annat. Vi nickade och log. Och ingen såg bakom Djävulens mask. Sanningen var inte vacker. Vem skulle trott på den. Utan blåmärken och bruten arm just då.

Vem är jag att krossa era illusioner. Ni får fortsätta att vada i minnen av Djävulens falska ordströmmar utan värde. Bara minnas det ni såg och trodde på. Det gömda får fortsätta vara gömt.

Jag vill inte berätta sagor för er. Inte skräckhistorier heller.