ingenstans är skärgårdslinjen mer vaken än nu

och kvällen blir inte mer närvarande

här kan jag vidröra himmelsranden

se hur den blickar över havsytan

låta tankarna leka tafatt i kvällningen

resa sig och kasta sina solkatter över de skenbara måstenas dans

det är då timmarna hejdar sig

i en värld där varje ögonblick annars mäts utan syfte

lyfter ögonen mot molnens guldkant

ser du hur de glimmar till när de märker

hur vi växlar rum mot tid

på en liten, liten yta

tills stundens alla klockor stannar och vilar mot sekunderna

nu när nanosekunden bär fram varje doft i sitt sköte

och leken är en tablå

en ohämmad fägnad

med himlen som en djupblå plafond rakt över oss

                       *

när vi senare lyfter blicken

ser vi strandskatans intensiva spelflykt

hur den dyker och stiger

och landar däremellan

och hur dess bubblande drill framförs

i takt med dess vingslag

som för att dra himmelens alla blickar till sig

och för en stund skyla den lek vi bjöd

i strandängens allra första omfamning

denna vilda vår

© Birgitta Wäppling, 26 maj 2017