Höstrusket hade lagt sig för en stund och
jag fick ett infall att ta mig de sju
milen hem till den stad som en gång
var mitt allt.
Äntligen fick jag lite sol i ansiktet
och jag tror bestämt att termometern
stod på 13 grader.
Inte illa för att vara oktober månad.
Ovanligt många människor rörde sig
längs med gatorna denna onsdag eftermiddag.
Jag plockade upp mobilen och slog några nummer.
Någon måste ju svara; "alla kan inte ha övergivit stan
sen jag var här sist", tänkte jag.
Efter några misslyckade samtal svarade Johan.
”Tjena Johan! jag är i stan och stannar några timmar.
Ska vi dra några bärs?”
Jag fick ett positivt svar och begav mig till stans då enda
pub.
Johan hade inte förändrats mycket sen jag såg honom sist
för sisådär tio år sen.
Han drack fortfarande mer än vad som är hälsosamt och
han hade lagt sig till med ovanan att tugga svamp.
Han frågade mig om jag kände mig förnärmad över att
den neonfärgade giraffen följde efter oss.
I hans värld var han stalkad av en giraff och på något märkligt vis
kände han skuld över att jag skulle behöva stå ut med denna
perversion.
”Det är lugnt”, sa jag och spelade med i hans paranoia.
”Du kan ju inte hjälpa vad den jävla giraffen sysslar med.
It´s a free country”.
Johan blev aningen lugnare när jag gav min bekräftelse på
det präktiga djurets existens och efter en stund kunde vi börja
språka om gamla tider utan att känna giraffens vakande ögon.


När vi tittade in genom pubens fönster sa Johan:
”Där inne sitter Mördar-Alve”
”Mördar-Alve?”, frågade jag.
”Du minns väl Alve från högstadiet? Han flyttade efter nian
men kom tillbaks runt 05”.
Alve hade varit arketypen av en dampunge som ställde till med jäkelskap
stup i kvarten. Inte en lugn stund så länge han befann sig i ens närhet.
”Varför kallas han Mördar-Alve?”, frågade jag.
”Han har ju haft ihjäl minst tre personer. En av dem var han knarkaren
som alltid brukade bussa sin rottweiler på oss när vi var små.”
”Åfan”, sa jag. ” Jag visste inte att han var död”.
”Jo för fan. Mördar-Alve drämde ihjäl honom med en golfklubba”.
”Alve har väl för fan aldrig spelat golf?”
”Man kan väl ha en golfklubba tillhands ändå, eller?”
”Jo, visst kan man det. Du har så rätt så”.

Vi gick in i puben och satte oss vid ett fönsterbord.
Johan beställde in två ljusa lager.
Här kunde man fortfarande få en öl under femtiolappen.
Inte som i Lund där dyr ipa från mikrobryggerier
upptar hela utbudet.
Jag blev nyfiken på Alve. Inte i min vildaste fantasi kunde
jag föreställa mig att jag hade en mördare bland mina
gamla vänner.

Jag gick fram till honom i baren. Utseendemässigt hade inte
mycket förändrats sen jag såg honom sist. Möjligtvis hade han
lagt på sig lite mer muskler. Annars var han i sedvanlig ordning
klädd i sin Adidaströja och träningsbyxor. Han hade alltid sett ut som
en karaktär från ett Soprano-avsnitt: träningsoverall, guldkedja och
snaggat hår.
”Känner du igen mig Alve?”, frågade jag.
”Är det du Henke?”
”Yep. Det var ett tag sen”.
”Det kan man lugnt säga. Vad har du haft för dig de senaste
hundra åren?”.
”Jag bor i Lund och gör lite allt möjligt”.
”Har du gått och blivit akademikerbög?”
”Nåt i den stilen.”
”Men inte är du bög?”
”Nejdå. Det är inte min stil”.
”Tur det”.

Hur finkänslig jag än försökte vara under vår konversation
kunde jag inte hålla mig ifrån att forska i hans öknamn.
”Hur kommer det sig att du kallas Mördar-Alve?”
”Vem har kallat mig det?”
”Johan sa att du har mördat tre personer sen vi gick ut gymnasiet”.
”Ha! Johan är ju sjuk i huvudet på riktigt. Han måste sluta med
den där jävla svampen”.
”Så du tog inte död på knarkar-Ricky?”
”Ricky? Fyllot med hunden? Nä för fan! Han trillade ner i hamnbassängen och drunknade för tre år sen”.
”Ofan! Det visste jag inte. Men då så. Då är det missförståndet utrett”.

Vi skrattade alla tre och beställde in en bricka Jäger för gammal
vänskaps skull.
Efter ett par timmar och flera öl senare frågade Alve:
”Kan vi inte gå hem till dig Johan och käka lite svamp?”
”Visst kan vi det. Jag har en bit i fickan om du vill ha redan nu”.
”Kör på!”

Vi tuggade i oss vad Johan hade i fickan. Jag kände inte ett skit.
Inte Johan eller Alve heller.
”Vad är det för jävla skit du har skaffat?”, frågade Alve.
”Jag fattar ingenting”, sa Johan. Det brukar alltid kicka in efter en halvtimme”.

Besvikna lämnade vi puben och vi tackade för en trevlig och onykter eftermiddag.
”Det var trevligt att se er grabbar”, sa Alve. Detta får vi göra om inom en snar framtid. Fast då måste du ha bättre grejer att bjuda på Johan”.
”Jag fattar inte varför det inte kickar in”, sa Johan. ”Det har inte hänt tidigare”.
”Ha! Är det inte din standardfras när du inte får upp den när
du går på dina sedvanliga pojkkalas?”, frågade Alve och skrattade.
”Käften”, sa Johan smått irriterad.
Jag och Alve garvade så tårkanalen svämmade över. Johan hade alltid varit ett lätt offer att reta upp.

När vi var i färd med att gå åt skilda håll
utbrast Alve:
”Va fan är det för giraff som står och glor på oss
där borta?”
Nu såg även jag Giraffen.
”Där ser du”, sa Johan och flinade upp. ”Jag sa ju att
den förbannade giraffen har följt efter mig sen vi träffades.
Alve tog ett par bestämda steg fram mot giraffen, drog fram
en stilettkniv och sprang rakt in i djuret.
Han skrek som besatt och svingade med bladet mot
det stackars kreaturet. Huggen träffade djuret rakt i bröstet
och han föll sakta ner mot marken. En blodpöl bildades
längs med trottoaren och Alve torkade kniven med sin tröja.

”Vad var det nu du kallade mig?”, frågade Mördar-Alve Johan med
darrande stämma
och satte sig ner på trottoaren med huvudet tungt riktat mot asfalten
och ansiktet i handflatorna.