Nyss jag hade min senaste dikt

på den inre tanketungan

och med glad tillförsikt

jag fann mig en rubrik

ty den var ingen annan lik, 

och så var det dags att sjunga

ut vad jag hade på hjärtat.

Men ack vilken smärta

att allt ha glömt helt och hållet.

(Och inte blev det ett rim här heller.)

Ack, att det kan vara så skralt

med minnet att blott något banalt

fanns kvar i det inre sinnet.

Men ut ur garderoben

kommo några ord

väl inte von oben

men på poeternas bord.

En liten sak för kvällsbuffén

även om densamma kan tyckas sen.

Det blir inte bättre än så här

när himlen är mörk och månen skär

igenom min glömska

med sitt stumma sinn

och snart jag känner hur melankolin

gör drömmarna sorgesamt drömska.

Så vandra vi bort till den villsamma värld

där glömska och minne bli ett

och allt kommer åter det vi en gång sett

på vår slingrande majnattsfärd,

Och tankarna vandra i nattmörkret kring

och jag minns dem ju ej, jag minns ingenting,