Jag är innanför dom väggarna igen.
Där din doft sitter kvar i lakanen som är smittade med din oemodståndliga charm.
Framför tröskeln som brukade få mig att bryta ihop av minnena av din hud mot min, dina händer mot mina höfter, du och jag tillsammans i den sängen.
Och dina viskningar om att det var ett så enormt misstag.

Tröskeln till köket där jag satt och lät en köttkniv göra sår i mina armar för det var det enda jag tyckte att jag var värd. Och i badrummet hänger det vita medicinskåpet som jag tömde om och om igen på jakt efter något starkare än ipren.

Jag är innanför dom väggarna igen.
Och utan tvekan tog jag mig in till sovrummet igår och sov bättre än jag gjort på länge.
I köket dukade jag fram min frukost i morse.
Och i medicinskåpet hittade jag ipren som jag så gärna ville ha mot min huvudvärk.

Och jag är inte längre mörkrädd i en alldeles för stor lägenhet på Östermalm.
Och jag går inte sönder längre.

Kanske tiden läker sår ändå ibland.